Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med lögnerna växer det dåliga samvetet

Annons

Först i genren bekännelselitteratur är kanske Augustinus självbiografi med den latinska titeln "Confessiones" - bekännelser på svenska. Sedan har dock många följt och de senaste åren med en litterär trend där gränsen mellan offentligt och privat suddats ut har allt fler öppnat sig och berättat ingående om sina liv. Lars Norén, Karl Ove Knausgård, Leif GW Persson, alla har skrivit och bekänt sina svaga sidor och berättat om de dunkla men hittills dolda aspekterna av sina själar.

På ett sätt förstår jag dem. Det kan vara bra att föregå ryktesspridning genom att öppet bekänna sina synder innan någon annan får chans att formulera sig om sanningar och lögner. Vi som har åldern inne minns säkert hur USA:s dåvarande president Bill Clinton trasslade till det för sig genom att neka att han haft sex med en praktikant, "I did not have sexual relations with that woman" medan de flesta tyckte det var oproblematiskt att han rökt hasch, "I didn´t inhale". I det senare fallet vann han på ärligheten, även om det verkar lustigt att inte skulle tagit halsbloss för det är ju själva poängen med haschrökandet, medan lögnen om sexet drabbade honom hårt.

Här kommer några bekännelser från undertecknad. Förra veckan var jag barnvakt i någon timme. Lille Alex föräldrar skulle få ta tre åk gemensamt, de första på flera år på grund av skador och graviditet. Mitt uppdrag var att dra runt Alex i pulka uppe i Björnen och eftersom Alex och jag tydligen, trots hans unga ålder, hade ett gemensamt motorintresse gled vi runt och kollade sopbilen och skotrar. Gossen i fråga har inte ännu lärt sig tala men jag fattade också att han hade ett visst intresse för mekaniken i liftar och till följd av det kollade vi på dem också. Det var här det hände. Jag gick igenom vändkorset så mitt liftkort lästes. I samtliga barnliftar. Alltså ingen skidåkning, Det är Alex för ung för även om båda föräldrarna är skidlärare, nej jag gick bara igenom med honom i famnen eller i pulkan och vips så lästes liftkortet. För er som inte vet så finns det en app till telefonen som heter "MySkistar" och jag har registrerat mitt kort där. Systemet räknar höjdmeter och antal åk och förmodligen är det lite storebor över hela grejen men det är också kul och man kan tävla med sig själv och andra. Och så kan man få pins. En digital variant på scout och simskolemärken man hade på en sköld i unga dar. Tänk guldfisken fast i backen. Jag har fått en pin för att jag åkt alla barnliftarna i Björnen. Och det är ju inte riktigt sant.

När jag ändå är igång vill jag berätta om selftimern i Lundsrappet. Det är en sorts oförarglig speedski där man på en tavla kan utläsa sin hastighet på en kort störtloppssträcka. Okej. Jag startade lite högre upp för att pressa mitt personbästa och slå Emma. Hon har tävlat och har en klart bättre fartställning - det krävdes helt enkelt lite fusk. När det hände tänkte jag på det som ett handikappsystem. Vilket nog var en psykologisk försvarsstrategi för att rädda självkänslan. Ingen vill ju vara fuskare. Dock till en pinsam detalj. Hon spöade mig ändå.

Till följd av ljugandet och fuskandet har jag fått dåligt samvete. Det skaver och gnager och den där pinen känns inte riktigt bra. Det kan betyda att jag åker till Björnen i veckan, på skidor alltså, och verkligen åker de där liftarna. Kanske utmanar jag fler kompisar i selftimern och håller mig till rätt startlinje.

Fast hur långt jag åker i längdspåret kommer jag fortsätta ljuga om. Då gör nämligen det dåliga samvetet att jag dagen därpå åker så långt som jag tidigare sagt och även om den sträckan inte är helt sanningsenlig blir det en god spiral där lögnerna slutar med redigt god kondition och rejält med friskluft. Det är vad vi i längdspåret brukar kalla, en vit lögn.