Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med näst intill perfekt knäböjning:I dag hyllar jag skidsportens räddning – och stora rockstjärna!Sköna, kaxiga, Northug

Annons

Jag kapitulerar förutsättningslöst och ger mig på alla fronter.

I dag hyllar jag Petter Northug – skidsportens största rockstjärna!

Aldrig, aldrig tidigare har jag upplevt en sådan skidtorped och aldrig, aldrig har jag i mitt skidmedvetna liv upplevt något liknande, som det som hände på sista sträckan i stafetten i går. Tyske Teichmann, som slår svenskar i spurter tio gånger av tio blev så totalt nedspurtad av norrmannen, som flög fram, förbi, och ifrån den tyske långtradaren på målautostradan. Ni såg själva frekvensen i stavtagen – helt otroligt.

Jag föll pladask!

Ungefär som när Zlatan Ibrahimovic klackade in 1–1-målet mot Italien i slutminuten under EM i fotboll 2004.

Jag blev andlös.

behöver efter många, långa sega decennier med helyllesvenskar och snälla, tillbakadragna femmilare.

Inget ont om Södergren.

Inget ont om Teichmann.

Inget ont om Fredriksson, Veerpalu, Rotschev eller någon annan heller – framtiden tillhör en ung grabb vid namn Petter Northug från byn Mosvik, inte långt från Ytteröy, i Trondheimsfjorden (några mil från Verdal).

Han är längdåkningens rockstjärna. Den förste i sitt slag.

vuxit upp och där är bygden stolt över sin guldklimp. Där har till och med statsminister Jens Stoltenberg varit för att på ort och ställe uppleva den trakt som fött den nya tidens skidåkare.

Man kan kalla Petter Northug mycket; kaxig, stöddig, stursk, uppblåst, morsk, överlägsen, eller vad du vill, men när det kommer till kritan är han alltid en vinnare. Han har fog för sina överlägsna kommentarer.

och sätter oss gamla långdistansare på hårda prov, men när Northug dessutom levererar den ena explosionen efter den andra i skidspåren är det bara att lägga sig platt på marken, precis som jag också gör för Zlatan Ibrahimovic. De sticker ut från normen, de hymlar inte, och det viktigaste av allt – de levererar.

låta bli att tycka att det är något tragiskt med alla svenska stafettmissar. Det börjar bli en hel radda nu. Mer norm än avvikelse.

Sven-Åke Lundbäck i Lake Placid, Niklas Jonsson i Falun, Tomas Eriksson i Seefeld, Christer Majbäck i Albertville, Urban Lindgren i Salt Lake City, Mats Larsson i Oberstdorf, Jörgen Brink ...

Idrottshistorien är fylld av svenska stafettmissar.

I går kom en till. Daniel Rickardsson hann knappt få på sig skidorna förrän en ny dag med svenska medaljförhoppningar försvann.

Men strunt i det. Sverige och andra nationer behöver något helt nytt och en helt ny satsning för att få fram skidåkare som ska kunna besegra Northug. Han har visat vägen, och en dag kommer han naturligtvis att bli besegrad, men troligen inte av någon nu existerande åkare. Aldrig i en spurt.

Nu hoppas jag att Södergren ska bli kvitt magsjukan så han på nytt ska grilla, stressa, och försöka kämpa ned Northug i 49 kilometer – för att sedan ensam glida i mål som segrare, eller, mer troligt, på nytt få stryk i en spurt mot världens senaste rockstjärna.

Men först håller jag tummarna för Charlotte Kalla på tremilen.

Northug – och Kalla. Där är framtiden.

Annons