Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med vargen inpå husknuten

Det är lätt för en stadsbo att tycka till om även det som egentligen inte berör det egna livet. En sådan fråga är den om jakt på varg. Bäst är det ändå att fråga den som har vargen direkt inpå husknuten.

Annons

Beslutet var taget, jägarna redo, men så kom då det som egentligen inte var någon överraskning.

Naturskyddsföreningen (SNF), Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Rovdjursföreningen (SRF), valde att överklaga myndighetsbeslutet om licensjakt på varg. Överklagan leder dock inte till någon lösning på rovdjursproblematiken som råder. Bara för att vargar inte är några vana besökare i Stockholm, så betyder det inte att de inte förekommer på andra platser. För landsbygdsbefolkningen är de en realitet.

Precis som centerpartisten Anders W Jonsson uttryckt det, så är det verkligen att beklaga att de tre miljöorganisationerna, i stället för att ta denna fråga på allvar, valt att stoppa upp ett beslut som skulle kunna vara en väg vidare i rovdjursfrågan. Att Jonsson gör detta till en landsbygdsfråga är helt rätt, det är just när det gäller frågor som dessa som Centern behöver visa kampvilja och markera politiskt revir. Naturromantikerna i andra partier behöver få veta att detta är en renodlad centerfråga.

Går det då att lägga örat mot marken och lyssna av hur debatten är i nuläget? Förutom att den åter är högst infekterad efter beslutet om överklagan så märks det också en djuplodande ilska från de som behöver leva med beslutet.

Vargen är ett mytomspunnet djur som skildrats på allehanda sätt i världslitteraturen, övervägande negativt, och inte sällan som blodtörstigt. Det är därför lätt att få för sig att vargen inte är lika önskvärd ute i skogslänen som i huvudstaden.

Att vargen är skygg, särskilt i närheten av stadsområden, är ingen särskilt stor tröst för dem boendes på platser i landet där vargarna är som flest i antal. Och även när vargen utgör ett exotiskt sagoinslag i den annars så ordinära stadstillvaron, så brukar även mer än ett och annat får hamna mellan käkarna under vargens vandring. Ett normalläge och vardag för andra.

Dalarna och Värmland upplevs av boende emellanåt som ett outtalat vargreservat upprätthållet av handlingsobenägna politiker och klåfingriga tjänstemän. Och de med åsikt att vargen är skygg och inte gör någon skada kan förslagsvis besöka dessa län.

För andra kan det i stället räcka att läsa de rapporter om platser i landet där vargen orsakar störst skada för exempelvis de som håller tamdjur. Självfallet uppstår det hos dessa företagare ett visst mått av förakt mot ovetande självutnämnda förståsigpåare i städerna. Att då som stadsbo tala i termer av varghat är, om än inte korrekt, men ganska förståeligt.

Rovdjur som björn, järv, lo och varg ingår i den svenska faunan. Att lyssna för mycket på åsikternas ytterkanter leder möjligtvis till en insikt om att förståelsen för den andra sidan är något begränsad samt att språkbruket emellanåt uttrycks genom ganska hätska inlägg. Detta får anses vara dimridåer skymmandes det som är desto viktigare – samexistensen mellan människa och varg på landsbygden.

För när de mest högljudda rösterna tystnat, kvar finns fortfarande de som måste leva mitt i själva pudelns kärna. Dessutom har Riksdagen slagit fast att vargstammen har gynnsam bevarandestatus, vilket i praktiken betyder att SNF, SRF och WWF valt att utradera all påbörjad antydan till samförstånd mellan alla inblandade parter. De enda förlorarna är de landsbygdsbor som måste samexistera med vargarna.

Varg på Skansen.