Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Melissa Horn - Bländande scennärvaro och ett nytt ljus i mörkret

 
Storsjöyran 2016
Visa alla artiklar

Melissa Horn är sig lik. Samma nerv. Samma varma skratt. Samma gamla skinnjacka och samma svarta jeans. Jag försöker stå på tå för att se om hon fortfarande har sina svarta Dr Martens. Det har hon inte. Men det är något annat som har förändrats. Något som är annorlunda.

Mitt i konserten slår det mig. Det är soundet. Det storslagna soundet. Borta är den unga kvinnan med den sköra rösten och en ensam gitarr. Hon som trollbundit ett helt land med sitt vemod och tillbakadragna sätt.

Istället möter vi en något äldre Melissa Horn som börjat reflektera över gamla pojkvänner och brustna relationer. Efter "Lät du henne komma närmre" berättar hon öppenhjärtligt att låten blir mer aktuell för varje år som går samtidigt som den är svårare att sjunga. ”Förr sjöng jag alltid om misstag som andra gjort – nu är det inte lika enkelt eftersom jag ser min egen del i det på ett annat sätt än tidigare”.

Melissa kör hårt redan från start. Det finns inget att vänta på. Konserten är bara en timme lång så det är lika bra att vara med direkt. Ljudet är storslaget. Bandet är oerhört proffsigt. Och Melissas röst är kristallklar. Gitarrarrangemanget på "De två årstiderna" är komplext och passar det mörker som Melissa förmedlar.

Melissa Horn går hem hos alla. I publiken finns alltifrån kostymklädda män i femtioårsåldern till partyglada 20-åringar som sjunger med i varenda refräng. Och när Moa Lignell gästar på "Som jag hade dig förut" känns det som om Stortorget är fyllt snarare än halvfyllt, vilket det egentligen är. Moa Lignell låter som en om möjligt – ännu skörare Melissa Horn och de kompletterar varandra perfekt.

Tillbaka till soundet. Det är tekniskt sett proffsigt, vackert och som sagt, storslaget. Det finns inget att klaga på.”Jag får U2-vibbar av det här” hör jag någon ur publiken säga. Och precis så är det. Men… det är annorlunda. Och ibland känns det som man förlitar sig mer på bandets power än på Melissa Horns skörhet.

Jag saknar vemodet. Det som för mig var så unikt med Melissa Horn. För mig räcker det med Melissa och en gitarr. Men jag vet att det är festival. Att det ska fyllas ett stortorg och att Melissa kanske helt enkelt har gått vidare. Att hon har bestämt sig. För att bli rockigare. Ösigare. Och kanske till och med lite gladare.

Första gången jag såg henne var hon försiktig, känslig och inåtvänd. Nu dominerar hon scenen med en självklar närvaro samtidigt som det känns som om hon uppträder för första gången. Få artister har den förmågan. Melissa Horn har den.

Om melankolin: ”Jag har bara valt en massa sorgliga låtar. För det finns bara sorgliga låtar”, säger Melissa Horn när hon inleder på Stortorget.

Längst fram: 20-åriga män. 30-åriga män. 40-åriga män och 50-åriga män. Och några enstaka kvinnor.

• Betyg: 4