Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer än bara Schyman

"Upp på scenen välkomnar vi Soraya Post, Margaret Gärding och Stina Svensson med en varm applåd." Om du inte känner igen namnen är det inget att skämmas över. Det är snarare full förståeligt. Men detta är upplysningsvis de tre toppkandidaterna för Feministiskt initiativ i Europaparlamentsvalet.

Annons

Feministiskt initiativ har successivt byggt sin organisation och plattform sedan man bildades i april 2005, och de tre toppkandidaterna till Europaparlamentet har gedigna karriärer och stora erfarenhet av att arbeta med samhällsfrågor. Det gäller inte minst förstanamnet, Soraya Post, som har varit en drivande kraft i arbetet med att belysa och kämpa för romers rättigheter, vilket naturligtvis är ett oerhört viktigt och hedrande arbete.

Oavsett hur tunga CV:n kandidaterna själva kan presentera är de inte Gudrun Schyman.

För den gängse väljaren är Feministiskt initiativ fortfarande synonymt med den förra vänsterledaren och Schymans tunga mediala genomslag har bidragit till att återigen sätta jämställdhet och feminism på agendan. Men även om Gudrun Schyman kändisskap naturligtvis bär upp partiet, och gör att det faller en skugga över de andra kandidaterna, är det löjligt att försöka reducera Fi till enbart den populära talespersonen (Stina Svensson är för övrigt den andra).

En viktig förklaring till att partiet nu skördar opinionsframgångar är att man lyckats mobilisera företrädesvis unga engagerade människor runtom i landet, åtminstone i de större städerna. Genom det breda nätverket av lokala partiaktivister kan Fi nå ut, trots att de till skillnad från de etablerade partierna saknar ekonomiska resurser och partipolitisk erfarenhet.

Det råder dessutom ingen som helst tvekan om att Feministiskt initiativ seglar i medvind. Opinionssiffrorna pekar uppåt och oavsett om partiet tar plats i Europaparlamentet eller inte så blir den här valrörelsen en tacksam språngbräda när partiet siktar mot riksdagen i september.

I grunden är det naturligtvis sympatiskt att den svenska opinionen svarar så positivt på att det förs en feministisk diskussion, även om Fi rent konkret presenterar såväl naiva som oenomarbetade förslag i sina program. Jämställdhetsfrågorna behöver lyftas och det gäller inte minst i korridorerna i Bryssel och Strasbourg, och Fi:s intåg på scenen tvingar andra feministiska partier, eller åtminstone feminister i andra partier, att vässa sina argument.

Om Feministiskt initiativ lyckas ta mandat i Europaparlamentsvalet är det för att andra partier har misslyckats med att föra ut sin politik på jämställdhetsområdet. Då är det i så fall Gudrun Schyman vi får applådera.