Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer hungriga än otrygga i Sotji

Vi undrade om norrmännen skulle beteckna oss som spioner och svenskarna skulle se oss som quislingar (förrädare). Men märkte inget i den vägen. Vi blev en blågult utrustad klick i den rödblå norska gruppen. En grupp som inte blev så stor. Redan på SAS-chartern från Oslo var det ganska tomt. Att få en trippelsits att sova på var inga problem.

Annons

Ännu mer märktes det sviktande intresset på hemresan, av 161 platser på planet var 136 tomma, trots att det var flera resegrupper som samordnat. Det uppgavs att en researrangör betalat 2,7 miljoner för flygbiljetter. Kanske var det fler resenärer i kommande fyra grupper, men ändå måste det bli en svidande brakförlust. För höga priser, oro för säkerheten och negativ publicitet kring OS spelade nog in.

Vi var utlovade logi i Krasnaya Polyana, men norsk-ryska förbistringar kring den lösningen gjorde att vi hamnade i Adler. Det gav oss några tusenlappars kompensation på priset som ändå stannade vid drygt 23 000 kronor för flygresa och logi.

Hotell Burgas var det inget fel på, men maten får inte ens bronsmedalj. Stekta ägg vid frukosten var en möjlighet, men bacon fick man med varierande framgång leta. Pålägget var inte speciellt aptitligt, mjölken odrickbar och det som skulle motsvara juice smakade konstigt, omväxlande ljummen eller varm historia.

Kvällens middag bjöd på negativa överraskningar och när vi efter en lång dag av svält kom till bords strax efter elva, serverades vår lilla grupp växelvis under en och en halv timme. På tävlingsplatsen var utbudet magert, ganska smaklösa grillspett eller donuts. Inte ett enda mattält med bord.

Resan från sommarvarma (1718 grader) Adler och Svarta Havet kunde i gynnsamma fall klaras på två och en halv timme. I högtrafik med publikköer gick det inte att klara på tre timmar. Man åker mellan Östersund och Trondheim lika snabbt. Eller med flyg och andra kommunikationer från Stockholm till Östersund. Detta sagt som en jämförelse till några gamla funderingar om svenska OS-koncept.

Från vårt hotell var det en busstripp på 1520 minuter till en av två nybyggda lyxiga järnvägsstationer, där vi säkerhetskontrollerades både vid ingången och utgången till tågen. Åskådarpass med foto samt tävlingsbiljett måste visas.

Snabbtåget från Adler till Krasanya Polyana tog cirka 40 minuter. Snabbare än 120 gick det inte och lägre hastigheter gav oss möjlighet att se den flod som till miljövänners protester fått ge vika för att ge plats för både snabbtåg och motorväg.

Jag vet inte på vilken höjd kabinbanestationen låg men gondolerna med plats för 22 i varje förde oss upp till drygt 1700 meters höjd. Sedan blev det nya köer till antingen en kabin för sex personer eller en stollift för fyra ned till skidskytte och längdarenorna på drygt 1 500 meters höjd. Tog man gondolen blev det att promenera en bra bit, musklerna kände att vi var på höghöjdsnivåa.

Skidstadion var mycket provisorisk med läktare av stålrör. Den har nog bara kostat promille av spelens utgifter på kring 350 miljarder!

Skidskyttestadion, några hundra meter därifrån, var mera påkostad med en pampig servicebyggnad. Men inte heller den lär vara permanent. Byggnaden lär bli permanent och Ryssland har ju redan andra skidskyttearenor. Läktarna var långtifrån fullsatta.

Vi blixtresenärer såg Charlotte Kalla och Marcus Hellner ta sina silvermedaljer i två bra svensklopp samt även herrarnas skidskyttesprint. Damernas skidskyttesprint avstod vi för en inbjudan till norska TV2:s Senkveld i Sotji, en lång inspelning som sedan klipptes och stuvades om till en timmes sändning.

Avresedagen, måndagen, erbjöd många timmar för shopping eller ett tänkt besök i Olympiaparken där alla isanläggningarna låg. Vi hade sett litet kvällen innan, men ville fotografera i dagsljus.

Bussresan borde ha tagit drygt halvtimmen, men när vi efter en timme i hopplösa trafikköer ändå hade flera kilometer kvar gav vi upp, hoppade av bussen, åt lunch, gjorde min minsta OS-shopping någonsin och klarade med hygglig marginal samlingen för avresa. Vykortsskickning blev det inte alls. Varken kort eller frimärken var tillgängliga.

I bussen till hotellet efter återkomsten till Oslo åkte även två ryssar. Jag frågade om de kom från Sotji.

Moskva, var svaret och ärendet uppgavs vara affärer. De skulle flyga vidare nästa morgon.

Min teori var att man hade två ryska säkerhetsvakter på varje flygning. Det lär visst ha varit kapningsförsök på visst håll.

Säkerhetsintsatserna var enorma, kring 70 000 uppgavs det. Jag vet inte om de civilklädda väktarna var inkluderade. Men de fanns överallt. När reskompisen förlorade en väst blev vi misstänksamma mot två personer som ständigt satt i hotellfoajen.

Är de gäster, undrade jag.

Vi får egentligen inte säga det, men det är säkerhetspersonal, sa receptionens engelskspråkiga assistent.

Säkerhetsanordningarna gjorde att dagarna i Sotji kändes trygga. Men jag var ofta hungrig och dessutom ordentligt slutkörd efter bara två sprängfyllda tävlingsdagar.

Ett slutintryck av besöket är också att sånt enormt resursslöseri för att ordna ett OS aldrig får upprepas.

Strävandena bör gå åt motsatt håll.

Thord Eric Nilsson