Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Micke Mojo: Bert Karlsson - en cynisk "sanningssägare"?

Vi är i gallerian i Birsta City och handlar julklappar när varuhusets interna högtalarsystem kungör att det minsann är celebert besök i huset. Finalisterna i Idol 2014 är på plats och ska sjunga låtar från programmet till förinspelat komp.

Annons

Då vi befinner oss på plan 2 där eventet ska äga rum så styr vi våra steg ditåt. En påtagligt nervös Josefine Myrberg är först ut. Hon börjar sjunga lite för tidigt och det förinspelade kompet måste stängas av. Låten tas om från början igen, men det är inget som bekymrar den månghövdade skara barn och ungdomar som tagit sig fram till scenen. De skriker gällt och klappar ivrigt takten till musiken. Mollie Lindén sjunger sedan. "Så jä..a fett nice att vara här, liksom" lyder det sofistikerade mellansnacket. När en ivrig, medelålders kvinna kliver på min fot för att få en bättre plats så känner jag att musikkvoten är fylld för dagen. Hon har smala klackar på stövlarna och smärtan som uppstår i min tå är av intensiv art. 

Medan vi går därifrån erinrar jag mig min egen signeringsturné som jag gjorde strax efter min medverkan i The Voice 2012. Det är kutym att finalisterna i televisionens olika talangprogram åker runt och möter sin publik runtom i landet och så gjorde även vi. Arenorna för dessa turnéer är oftast shoppinggallerior och det mina vänner, är en märklig miljö att uppträda i. För en blues- och rockmusiker som är van att spela i nattklubbsmiljö med fullt band och gitarr på magen, känns det ganska märkligt att sjunga till förinspelat komp klockan 10.30 en fredag förmiddag. Det blir en aning… stelt om man säger så. 

Så där stod vi och sjöng våra singellåtar från finalen i The Voice. Inte så rafflande direkt. Turnéledaren, som varit med på liknande event för Idols räkning, rekommenderade att vi skulle dansa lite också. Men är man 40 år, diskbråcksskadad och utan Fred Astairtalanger så är bensprattel inte direkt aktuellt. Man får kompensera med rösten helt enkelt. Men man får räkna med att  tekniken strular vid tillfällen som dessa. I Södertälje var jag först ut och ville få igång publiken, som såg ut att behöva väckas ur svåra fall av shoppingkoma.  Då kan man tycka att det är läge att vråla "kom igen nöööööhhh!" som en övertänd babian, vilket jag också gjorde. Ljudteknikern hade dock råkat höja sången till vansinniga nivåer, vilket resulterade i skärande rundgångstoner och ljud som förde tankarna till bibliska domedagsbasuner. Många besökare såg på mig med vämjelse och mord i blicken. 

Efter uppträdandena satte vi oss vid ett bord och signerade skivor och samtalade med vår publik. Detta var det trevligaste momentet. En ganska vanlig företeelse var dock att mammor och pappor lite blygt skickade fram sina barn för att få skivorna signerade. Detta kunde leda till pinsamma situationer. Barnet ropar till en mamma som strategiskt står en bit bort: "Mamma, visst ville du inte ha autografen från tjejen va, hon som du tyckte va dålig?"

I Grebbestad invigde vi ett gigantiskt shoppingcenter och strax innan showtime så kommer en legendarisk figur och sätter sig vid vårt bord bredvid scenen. Det är ingen mindre än den mytomspunne skivbolagsdirektören m.m från Skara som förärar oss med ett besök. Han säger inte mycket denna dag, med det han säger har för evigt etsat sig fast i minnet. "Jaha, viken tevecirkus va ni me i då?". "Jaså, Dö Vojs, ja, höh, höh." Det står ganska klart att Herr skivbolagsdirektören inte tillhör den lättimponerade sorten. På sin höjd kommenterar han varje sångares insats efteråt med ett östgötskt "Höh" eller "jahadöö". När alla sjungit klart frågar han vem som vann The Voice 2012 och vad förstapriset bestod i. Vinnaren Ulf Nilsson upplyser glatt att han vann och att priset bestod i ett skivkontrakt hos Universal Records. Bert Willis Karlsson visar då sin välbekanta garnityr i ett snett leende och säger : "döh, ett skivkontrakt ida,  dä ä ente värd ett förbannade skit dä". Varpå han långsamt reser sig och släntrar iväg med armarna på ryggen på gubbvis. Vadan denna attityd från denne luttrade branschmänniska? Har han en dålig dag eller är han en utpräglat cynisk så kallade "sanningssägare"?  Det hela är naturligtvis både surrealistiskt och komiskt på samma gång. Men inspirerande, det är det inte. Barnen efteråt är desto mer glada, och deras autografsjägariver gör att vi åtminstone kan gå därifrån med ett visst mått av anständighet.