Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Micke Mojo: Det är jag som styr i källaren

Det kanske kan komma som en chock för någon, men hemma hos oss är det inte jag som står för det kreativa tänkandet när det gäller husets inredning.

Annons

Det är med andra ord inte mig man frågar om man vill veta hur man förgyller julen med ett vintervitt blomsterarrangemang. 

Klok som jag är har jag aldrig satt mig på tvären i detta ärende, utan jag har med fattning intagit min underordnade roll. Däremot har jag sedan vi flyttade till hus blivit inredningsansvarig för den del av huset som inte omedelbart syns när man kommer på besök, nämligen källaren. Det är inte alls omöjligt att min sambo har en tanke med detta, då mina udda idéer ibland kanske inte tål att förevisas för en större publik. 

Häromdagen besökte vi en affär som saluför ljusslingor i skilda kulörer och utföranden. Här skenade jag direkt och såg oanade möjligheter för hur trädgården o huset ska ljussättas i jul. Klassiska ljusslingor i olika färger blandas med blinkande snögubbar och renar med röda sken i mulen. Smakfullt. Elegant. Överdådigt. Inte helt oväntat kom en protest från sambon som på sin höjd kunde tänka sig EN vit ljusslinga i en buske, eller möjligtvis en ljuslykta i sobert grått på balkongen. Här framhärdade jag dock att jag borde få ansvaret utomhus under julens korta tidsrymd, då jag inte har så mycket att göra med hur det ser ut inomhus, förutom källarplanet då. Dessutom så är det ju på husets baksida, som inte alls syns lika väl som framsidan. Sagt och gjort. Nu är jag alltså inredningsansvarig för de delar av huset som syns minst. Ett rejält ansvar. 

Man får se till att inte alla fördämningar brister. Man vill ju bara hänge sig åt ljussättandets alla njutningar. Min första åtgärd blev monterandet av en stor dödskalle på balkongen. Dödskallen var en av de som prydde den stora granen utanför rådhuset förra julen. Jag fick ju förtroendet att designa förra årets julgran och stora gitarrer varvades med grandiosa dödskallar och andra ljuvliga ting. Skallen ifråga, som består av två 20 litersdunkar har två stora röda ögon och en stor lampa inuti som lyser miltals. Fräckt! Dessutom höll den oss vakna i natt genom att vinden blåste så den dunkade mot balkongdörren. Tala om julkänsla! Redan nu infinner sig spökliga Charles Dickensvibbar i trädgården om aftonen. Min sambo uppvisar ett tillkämpat tålamod. 

Vad gäller julens blomsterarrangemang så har jag genuin erfarenhet. En gång under min ungkarlstid fick jag en amaryllis i gåva i början av december. Till min stora glädje märkte jag att den verkade trivas ypperligt i mitt kök då den växte så det knakade. Jag vattnade som en furie och snart nådde den till taket. Gäster häpnade över mina nyfunna gröna fingrar som jag inte ens visste att jag hade själv. En natt tog denna lyckliga historia slut med ett ljudligt brak. Den tunga blomman hade fått för stor framvikt och störtade i golvet, varvid jord och krukskärvor spreds på ett fint sätt i köket. Amaryllisen var tvungen att styckas för att kunna bäras ut i trappuppgången. Ett ovärdigt slut för en så praktfull pjäs. Nu har jag läst att man ska undvika att vattna amaryllisar för mycket, då de har en tendens att växa snabbt.