Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Micke Mojo om Kung Bores granater

Det finns ett fenomen som på dessa breddgrader är ständigt återkommande vid denna tid på året. Lika självklart som vilken naturlag som helst så infinner det sig i samband med att den första snön faller.

Annons

Jag talar naturligtvis om snöbollskastningen.

Eller dess mer organiserade, destruktiva manifest – snöbollskriget. Det är svårt att till fullo inse var denna märkliga fascination inför gravitationens inverkan på en kramad snöprojektil kommer ifrån, men det är samma visa varje år. Förmodligen sedan årtusenden. När marken täckts av kramvänlig blötsnö så ska denna plockas upp, bearbetas i händerna och därefter i slungas iväg. Inte sällan är slutdestinationen en intet ont anande människas huvud, eller en fönsterruta. Ett genomsnittligt barn kan inte motstå denna impuls med mindre än att man kedjar fast det. 

Efter att ha jobbat på skola i många år så vet jag av erfarenhet att den första snödagen för lärarna är lika med "reda ut ändlösa konflikter orsakade av snöbollskastningsdagen". Plötsligt har de regler som befästes förra året fallit i glömska och kaos utbryter. Man kan kort beskriva det som att de som kastar snöbollar alltid befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt och kastar på fel människor. Jag vågar också med min gedigna erfarenhet på området sticka ut hakan och påstå att det är ett ganska könsbundet fenomen. Tjejerna har redan konstaterat att ett kastat föremål följer en projektilbana som påverkas av faktorer som utgångshastighet, vikt och form. De kastar ett par snöbollar. Sedan är det bra med det, och man kan göra viktigare saker på rasten. Grabbarna däremot, de halkar omkring och fortsätter länge att leka med detta fenomen under gutturala läten och tillrop. Inte sällan till omgivningens förtret. 

Den som fått en isprojektil i plytet från nära håll glömmer det inte första taget. Jag erinrar mig tydligt hur jag en gång i 3:e klass fick en snöboll kastad rakt på näsan underifrån, vilket resulterade i att större delen av snösörjan hamnade inne i min näsa. Den som till äventyrs tror att detta är en behaglig upplevelse bör tänka om. Det kändes som om huvudet träffades av Halleys komet. En kaskad av tårar och snor tvingade mig till marken i fullständig underkastelse. Marodören i detta fall var den något äldre Stor-Janne, som var utrustad med en av naturen fulländad kastarm, som hade en snärt som kunde liknas vid en medeltida katapults. Enligt principen " det som matas in i en näsa, skola ofelbart komma ut" gick jag sedan och snöt ut smågrus och gräsfragment från snöbollen i timmar efteråt. Detta ofrivilliga näslavemang höll mig borta från snöbollskullen under många år. Månne kan de majestätiska proportioner som min näsa antog i puberteten härledas till denna händelse. Den växte för att kunna motstå framtida angrepp helt enkelt. 

Det finns dock ett i horisonten annalkande hot, som skulle kunna ända detta fenomen inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta hot stavas naturligtvis växthuseffekten kära läsare. I valet mellan att riskera att få en snöprojektil i näsan eller drabbas av en klimatologisk hårdsmälta så väljer jag naturligtvis det förstnämnda.