Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Militärt våld kan fungera riktigt bra om bara utövaren är tillräckligt stark

Annons

"Man har inte rätten att skicka in en armé i ett annat land. Punkt" sade Sveriges utrikesminister Carl Bildt efter det att Rysslands president Vladimir Putin i fredags fått det ryska överhusets tillstånd att få använda militära styrkor på ukrainskt område.

Dessvärre är det så att utrikespolitiken inte känner av någon Punkt utan bara ett oändligt antal tillägg och undantag till fredens huvudregel. Och det viktigaste tillägget är "om man inte är tillräckligt stor och stark."

Fråga bara Putin själv. 2008 gick Georgiens teatraliske president Micheil Saakasjvili till attack mot utbrytarstaten Sydossetien - ett militärt vansinne som antagligen till stor del berodde på att goda vänner, bland dem Carl Bildt, viskat uppmuntrande ord i örat på honom - och besegrades snabbt. Putin nöjde sig inte med det utan mosade Georgiens väpnade styrkor långt inne på georgiskt område.

Om ryssarna gjort halt vid Sydossetiens gräns hade skulden för kriget, när desinformationens dimmor skingrats, rimligen fallit tungt på Saakasjvili. Nu gjorde det ryska, mot folkrätten stridande övervåldet att Putin i stället fick stå för hela bovrollen.

Om Vladimir Putin varit mer angelägen om sitt rykte i Väst hade han dock med rätta kunna påpeka att de ryska förbanden åtminstone hade den goda smaken att dra sig tillbaka sedan uppdraget slutförts. Till skillnad från en annan muskulös aktör på världspolitikens arena, Turkiet.

I sommar är det 40 år sedan Europa senast hemsöktes av ett krig mellan två självständiga stater. Mitt i den stekheta turistsäsongen anföll Turkiet Republiken Cypern och erövrade i två militära operationer 40 procent av öns yta.

Anfallet hade föregåtts av en misslyckad cypriotisk militärkupp, regisserad av militärjuntan i Aten och syftande till att Cypern skulle "återförenas" med Grekland - dit den aldrig hört, åtminstone inte sedan den byzantinska tiden, före korstågen. Efter Turkiets invasion föll både de cypriotiska kuppmakarna och deras inspiratörer i Aten.

Den turkiska arméns ohämmade övervåld hade bara en helhjärtad tillskyndare men eftersom det var USA räckte det långt. När FN:s säkerhetsråd 1984 antog resolution 550 om Cypern, där bland annat marionettstaten Nordcypern som turkarna utropat året innan brännmärktes som illegal, röstade ett land av 15 - Pakistan - emot. Men USA lade ned sin röst.

30 år senare har inget hänt. Pariastaten Nordcypern finns kvar och har lockat till sig många västeuropeiska pensionärer - bland dem svenskar - som inte bekymrar sig mycket om hälarverksamheten bakom lagfarterna de förvärvar. Inget annat land än Turkiet har dock erkänt Nordcypern som märkligt nog lyckades locka ett all-skandinaviskt samiskt (!) fotbollslag till en turnering 2006. Så kan det gå när omdömet slinter.

Det finns en omfattande dokumentation kring den massiva förstörelsen av en urgammal grekiskpräglad kultur som skett under ockupationen. Inget hjälper. Turkiet - en stat lika rabiat nationalistisk och kompromisslös som Putins Ryssland - visar inga tecken på att ge sig av. Tvärtom gjorde ett försiktigt töväder i början av 2000-talet att Nordcypern fick oönskad good- will när förbittrade grekcyprioter upptäckte att de var på väg in i en diplomatisk fälla och röstade nej till det avtal som var på gång.

Återigen: Militärt våld kan vara en bra affär, bara utövaren är tillräckligt stark.

Halvön Krim var ett hägrande mål för Ryssland under alla krigen mot det Ottomanska imperiet som oavlåtligt trängde turkarna ned mot Svarta havet. Halvön har ingen historisk koppling till Ukraina utan skänktes dit 1954 på Nikita Chrustjtjovs order. Ett bisarrt utslag av ett totalitärt styre som sitter som en tagg i den ryska folksjälen.

Kanske vill Vladimir Putin göra Krim till ett Svarta havets Nordcypern, eller för den delen Abchazien, Sydossetien eller Transnistrien. Den sistnämnda utbrytarrepubliken, på gränsen mellan Moldavien och Ukraina, ligger geografiskt helt avskild från Ryssland men bebos huvudsakligen av etniska ryssar som inte vill tillhöra något av grannländerna.

När Nato bombade bort de serbiska styrkorna från Kosovo och provinsen senare tilläts att bilda en egen stat skapades ett tveeggat prejudikat. Å ena sidan sände det en nödvändig signal om att mördande och etnisk rensning inte kan ses som ett lands interna angelägenheter.

Å andra sidan var signalen lika tydlig till etniska minoriteter lite varstans om att väpnade uppror kan löna sig - särskilt om en beskyddarmakt finns runt hörnet. När Ukrainas nya - men hur legitima? - regering direkt beslutade om att ryskan inte ska ha någon officiell ställning i Ukraina trampade man rakt i rävsaxen. En regering med åtminstone fyra ministrar av samma kaliber som Svenskarnas Parti borde haft självbevarelsedrift nog att ligga lågt i den frågan.

Nu kan det ju faktiskt bli krig igen i Europa. För Ukrainas del blir det dock ett krig på krita eftersom landet är på väg mot statsbankrutt. Någon europeisk storkonflikt blir det dock knappast för, som man säger på Balkan: De små krigen börjar hos oss, de stora i Tyskland. Och Ukrainas kris har plågsamt tydligt visat landets släktskap med Balkan.

Sven-Olov Lööv