Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Min inre kritiska röst ska få mindre makt över mig

För ett antal år sedan besökte jag min far som låg för döden. Jag åkte ned till Köpenhamn för att se honom en sista gång.

Annons

Vi hade fina samtal där på sjukhuset och jag fick en känsla av samhörighet med honom som jag inte upplevt tidigare. Plötsligt tittade han på mig med stora sorgsna ögon. "Tänk att du hade så många talanger och så blev du inte till något" sade han med tung röst. Jag kände mig helt tom. Känslan av att inte vara någon översköljde mig. Jag blev arg över att aldrig ha blivit sedd och uppskattad för den jag var, men sade inget, för att ha ett högt egenvärde var inte möjligt i min familj.

Det tog emot att bita ihop den gången, men jag gjorde det av gammal vana. Som en blind hund som troget följer sin herre.

"Ett ekollon kan inte växa upp och bli en tall, även om andra skulle vilja det", sade en vän. Precis så hade jag alltid känt det. Jag skulle till varje pris bli någon annan än den jag var.

Som tur är har jag aldrig haft vassa armbågar eller orken att kämpa mig fram till en frontposition i samhället. Att konkurrera är inget för mig, då det får mig att må dåligt. Kanske just därför har jag förblivit mig själv.

Barndomens präglade mönster är djupt förankrade inom oss. Det kan ta större delen av livet att upptäcka vilken grundföreställning om oss själva som styr våra känslor och vårt handlande.

Fasadsamhället som bygger på prestation och tron på att alla andra är så lyckade förstärker känslan av personligt misslyckande som i sin tur gör det lätt att tro på vår kritiska inre röst som ofta sänker oss.

Den kritiska rösten inom mig har funnits där så länge jag minns. I stället för att stötta mig själv i svåra stunder har jag tvärtom låtit denna inre röst trycka ned mig utan att ifrågasätta den.

Det som i själva verket händer när vi dömer oss själv och andra är att vi omedvetet skapar ett avstånd inom oss. Detta avstånd gör att vi upplever ett utanförskap och lätt fastnar i grubbel och ett ältande av gamla tankar och känslor som får oss att må dåligt.

På senare tid har ett nytt begrepp - självmedkänsla, vunnit mark inom psykologi, psykoterapi och akademisk forskning. Självmedkänsla anses vara nyckeln till att sluta fred med det känslomässiga "krig" som kan utspela sig inom oss. Att kunna se på sig själv med värme och välvilja när vi inte mår bra leder till både fysisk och psykisk läkning. Vi skapar med denna syn på oss själva en helande miljö inom oss i stället för en orolig och stressande. Forskning har visat att självkritik väcker vår rädsla och aktiverar samma områden i hjärnan som då vi är utsatta för hot utifrån och vi får ett stresshormonpåslag där kortisol och adrenalin utsöndras.

Kan vi däremot se på oss själva med vänlighet och omtanke utlöser vi "må bra"- hormoner som oxytocin och endorfiner.

Är det svårt att tycka sig vara värd sin egen omtanke kan det hjälpa att veta att det i alla fall är nyttigt. För vi människor och inte minst jag själv, behöver ofta veta att det finns en yttre bra anledning som kan motivera vårt handlande.

I stället för att sitta på en isolerad bänk med min känsla av att vara ensam och värdelös, försöker jag nu gå över bron till gemenskap och inre frid. Jag har beslutat att min inre kritiska röst skall få mindre makt över mig. Får den för stor plats känns det som att jag slösar bort mitt liv. Det liv som jag själv med mina tankar och mitt handlande ger en mening.