Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Min mamma lämnade ett hav av saker efter sig

"Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta vara".
Matteusevangeliet 6:19-21

Annons

Dessa välkända verser från Bibeln kom jag att tänka på när jag för några veckor sedan skådade ut över det hav av saker som min mamma lämnat i sin lägenhet efter sin död.

Både min mamma och pappa var flitiga samlare. Min pappa brukade skoja om att han kunde konsten att fylla stora ytor.

Att jag själv är en samlande själ skall jag inte förneka och jag har många gånger frågat mig varför det ligger så djupt inom mig. Naturligtvis är jag präglad både av mina föräldrars förhållningssätt till materiella ting och av ett samhälle som inbjuder till ständig konsumtion. Det är dock inte själva handlandet jag gillar, utan känslan av att göra en bra affär.

En vän sade en gång, "visst är det som att någon ser en när man får göra ett fynd? Man får liksom något gratis utan att ha förtjänat det."

Det låg nog mycket i det uttalandet. Vi längtar alla efter något extra att förgylla tillvaron med. En enkel väg att fylla detta tomrum är att köpa och föra in synliga ting i våra liv.

Själva fenomenet att samla för att överleva har vi människor med oss sedan urminnes tider. För dagens extrema samlare handlar det inte om fysisk överlevnad. Till bilden hör nämligen även svårigheter med att göra sig av med saker. Nyligen har det överdrivna samlandet också fått en psykiatrisk benämning - patologiskt samlande. Det visar sig att 150000 svenskar lider av denna sjukdom. Var gränsen mellan sjukt och friskt går är som vanligt svårt att avgöra.

Ett buddistiskt råd till den andligt sökande är att endast äga fem ting, annars äger tingen dig. Jag funderar ofta över detta med att ge plats för det som vill komma in i våra liv. I somras hälsade jag på en bekant och förvånades över hur lite saker det fanns i hemmet. Vissa rum var tomma liksom flera skåp och byråer. För mig återstod bara att välja var jag ville ha mina saker, vilket gav mig känslan av att det fanns plats för mig. Lika är det när jag träffar människor som inte är helt uppfyllda av sina egna tankar, utan är närvarande i mötet med mig. Då kan jag få samma känsla av rymd.

Denna höst skall jag ägna mig åt att göra plats i mitt sinne och runt mig. Förändring börjar alltid med ett konkret beslut, så nu har jag börjat rensa i skåp och källarutrymmen. I förlängningen handlar det också om vad jag vill lämna efter mig den dag jag själv går bort. Ska känslorna som uppstår efter min död få ta plats hos de efterlevande, eller ska de stå inför ett stort dränerande praktiskt röjningsarbete?