Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Min sorg är min, peta inte på den

Annons

Man sörjer en katt. 

Man sörjer sin katt.

Man står i trädgården med spaden i handen och gräver den där gropen man inte vill gräva.

Vinden biter. Tårarna blåser nästan bort.

Man har haft tolv år tillsammans. 

Tolv glada, tillgivna, trösterika år tillsammans. Nu är de över. Katten ligger i kistan. Kistan är snart i jorden. Jorden ska täcka kistan. Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli. Härlig är jorden. Är den? 

Man sörjer en katt.

Man sörjer sin katt.

En vän, en familjemedlem. 

En sorg som man inte ska sörja så länge enligt outtalade regler. Regler som säger att det var ju bara en katt. Som säger att vissa sorger är finare än andra. Det var ju bara en katt. Regler som antyder att alla liv inte är lika mycket värda. Liv som mäts och vägs och av vissa befinns för lätt. 

Men sorgen låter sig inte fångas i etiketter som människor som tror sig veta bättre än andra vill klistra på händelser, på andra människor. Sorgen går inte att mäta. Man kan inte tävla i sorg. Min sorg är min. Peta inte på den! Då ramlar vi, min sorg och jag, och vi vill inte falla längre ner, djupare ner. Vi vill få den tid vi behöver för att hämta oss.Men tid ges man sällan, för man ska rycka upp sig. Inte se sig om särskilt länge, inte fastna i känslor. Då blir man lätt en karikatyr av sig själv. Blir kanske ett offer för sitt välvädrade känsloliv. Nej, man ska rycka upp sig och gå vidare. Livet går ju alltid vidare. Hänger du med?

Medelålders plus, gråter för en död katt! 

Ja, det är så det är. 

Tårar och snor flyger i vinden. Gräver och gräver. 

Snön väntar runt husknuten. Döden väntar ingen på. Den kommer ändå. När den vill.

Sedan blir det sång och böner för kattrackarn, kattstackarn.

Solen tittar plötsligt fram, tveksam, närmast förvånad över att lyckas bryta sig igenom det massivt grå. En stråle, en strimma ljus att stoppa i jackfickan och ta fram när det mörknar igen. För det gör det - innan det ljusnar igen. Cirkeln ska slutas, tänker jag. Dag ska bli natt och dag igen och kretsloppet är evigt och vi ska alla enas i jorden en gång. Men det är det ingen som helst brådska med, först ska jag ha mig en stor kopp rykande hett kaffe, så det så. Sorgen behöver nämligen alltid sällskap, det tänker jag också, och ett stråk av ensamhet nyper min själ och vill flytta in i mig på obestämd tid. Jag behöver sällskap, hör du det Svartis! Men det finns ingen katt mer. Jag får se till att avsluta det här nu och säga hej då, och sov så gott, min vän! 

Jag går in i värmen och jag fryser.