Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Berta Magnusson, Östersund

Budet som kom att Berta lämnat jordelivet berör. Hon har betytt en hel del i hela mitt, inte bara vuxna liv. Första gången år 1951, som folkskollärare med efternamnet Sethson i Raftälvens byskola. Jag var 13, hon 23, relativt nyexaminerad. Som den kulturbärare hon senare kom att bli har på något sätt hennes gärningar format mig i spåren av hennes avtryck. Nu känns det lite extra ”agasamt” att skriva dessa ord. Minnen som omspänner en tid av sjuttio år.

En lärare med krav på eleverna. Disciplin fick vi lära oss leva med. Jag minns att hon engagerade oss sjätteklassare i en skolresa till sitt hem i Hammerdal där vi övernattade och vi fick uppleva Svartvikens idrottsplats och åka rälsbuss längs Inlandsbanan mellan Munkflohögen och Jämtlands Sikås, med byte av spår mot municipalsamhället Hammerdal. Det var stort på den tiden.

Senare i livet blev Berta min mentor då jag i hembygdens (läs Raftälven) anda tillskapade några skrifter om byns befolkning och gårdar. Bertas positiva syn på mitt skrivande och upplägg stärkte min blyga framtoning och öppnade samtidigt upp min kulturella ådra.

År 1995 blev jag medlem i en förening benämnd BARKE vars tillkomst bör tillskrivas Berta. Tillsammans med kulturarbetarna Arvid Norén och Kent Nilsson (båda härstammande från byar kring Föllinge) startades en ideell verksamhet i en strävan att bevara det jamska språket. Tillkomsten av föreningen möjliggjorde också till publika uppsättningar av både krönike- och bygdespel. Aktörerna, amatörer och musikanter ställde bredvilligt upp inför hennes producerande. Den var nog Bertas stora hobby inom folklivsforskningen som utmynnade i att över femtio spel blev framförda.

Hon var också jämtmålsförfattare och pedagog när det gällde ”Kultur i skolan” och erbjöd lektioner i jamska språket. Som författare av boken ”Glesingan” som utkom 1979, har hon gestaltat profiler som fängslat hennes vardag. Jag läser om ´n Hans Orsa, min fars kusin från Raftälven som hon i sin jamska text verkligen levandegör. ”n Hans han va rikest i bya , ja mejsn han bar han haadd rågun, han åått både skojen å shlya å sjöan å tjennan på lautn. n Hans Orsa sätt se på stoorn, glååmt in i auga miin. Las vö je täänkt de joorn: - Du skratt fast du helst bol griin”. Några versrader som verkligen åskådliggör hans person både i beteende och livsstil. Berta har i dikten lyckats fånga min egen minnesbild av denne person som levde med naturen.

Boken ”Fägringar” växter som berör oss, ger mig känslan av att Berta hade stor insikt i örternas helande förmåga till läkning. Dedikerad till dotterdottern Mia som idag är läkare. Bertas poesi parat med känsla för naturens fägringar och folklig läkekonst är ett ytterligare kulturdrag i hennes rika leverne. Kanske har hembygdens natur kring Sandvikssjön präglat hennes sinnelag.

En händelse som jag nu tänker på är mitt eget njugga intresse för maskrosor. En junimorgon då jag rensade bort ”ogräset” på min gräsmatta ringde Berta och min hustru svarade att jag var upptagen med maskrosplockning. ”Men så underbart och så nyttigt” lär Berta ha kommenterat det hela.

Eftermälet av kulturpersonligheten Berta lever vidare i hennes utgivna poesi och etnologiska forskningar. Kanske också i föreningen BARKE med förhoppningar om flera bygdespel i vårt län.

Sist några tänkvärda ord som Berta med sin skrivstil plitat in som förord i en av hennes utgivna böcker: ”Det värdefullaste finns inte i oss människor – utan mellan oss”.

Åke Bengtzon