Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Einar Hägg, Rörön

Så nådde pappas vandring på jorden sitt slut.

Gubben Hägg, statarungen. Vår pappa, skogsarbetaren som kom hem till sin Sonja och oss ungar var kväll doftande av skog och motorsåg, slutade sitt långa liv en kväll i april. Han dog som han levat, lugnt och stilla.

Eller, kanske han inte levt så lugnt och stilla ändå, inte om man ska tro på alla hans historier i alla fall. Han fick tidigt ut och jobba, ta de knog som fanns. Bonddräng förstås. Där fanns nästan alltid lea, snåla bonnkärringar i hans berättelser, såna som möjligtvis kunde kasta ner en salt sill i pärkoket till drängen.

Han hade många olika jobb runt om i Sverige, bland annat i stenbrott, Harsprångsbygget, tegelbruk och förstås i skogen. Han mötte många människor och fick många vänner.

En gång i Värmland lånade han ut några kronor till en karl som ansågs som opålitlig och lat. Några år senare, när pappa tillsammans med en kamrat åkt tåg från Bodens regemente för att frakta några hästar till Stockholm, mötte han otroligt nog samme man på en gata. 

– Han rökte cigarr och var klädd i snofsig kostym, berättade pappa. Han kände igen mej och mindes de slantar han en gång lånat. 

– Vi missade tåget tillbaka, vi blev kvar ett par dagar, han bjöd oss på middagar och en hel del starkvaror på fina krogar och restauranger, det var väldigt trevligt.

När pappa och hans kamrat så småningom tog sig på ett tåg mot Boden hittade han tvåhundra kronor i rockfickan. Det blev rejäl ränta på de slantar han en gång lånat ut. Pappa var själv pålitlig och ärlig och tog för givet att även andra var det. Denna gång hade han rätt.

Så småningom kom då pappa till Rörön. Till Sibo, hans mammas hemgård. Han träffade mamma, jag tror visst att de möttes i Äkerbacken första gången. 

Det ena gav det andra, de gifte sig och vi ungar kom sen en efter en. Skogen blev pappas arbetsplats till dess hans rygg gav upp och arbete på skyddade verkstan, som det kallades, tog vid. Mopeden byttes mot en Amazon när han blev 50 och tog körkort. 

Påhittig och klurig, han modifierade en gammal symaskin så det blev en kardmaskin där mamma kunde rugga lovikkavantarna hon stickat. Han ordnade ryggkliarställen till fåren, snickrade möbler, leksaker, skåp och annat till oss och barnbarnen. Han och mamma gick på danskurser och åkte på dans. 

Böcker läste han gärna och allt eftersom orken tröt blev de en större och allt viktigare del av hans liv. Så blev även fåglarna och rådjuren som alltid hade en stabil och säker födotillgång i Sibo.

Sen, när mamma flyttat till Myltblomman blev katterna, Karl den första och senare även Karl den andre, kärt ompysslat sällskap. De fick samma namn, det är enklast så, förklarade han.

Nu får duvorna klara sej utan gula ärter, koltrasten utan äpplen, rådjuren utan pellets, talgoxen utan fläsksvålar och vi barn, barnbarn och alla andra som känt pappa, vi får vänja oss vid att leva utan honom.

Ongan genom Inger