Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Elin Östling, Västsjön

Jag är lyckligt lottad som haft en vän som Elin.

Annons

Elin var för mig en mycket speciell person. Vi hade en gemenskap som nästan har försvunnit i dagens samhälle. Att bara titta in, ta en fika och säga "hej då, ma råkes". Men besöken i Elins kära Västsjön blev desto längre och då var det glada skratt, men även livets allvar som dryftades.

Trots en tuff jargong var Elin en varm och mycket generös vän som alltid ställde upp för alla som hon kände. Hur många tapetvåder har hon inte satt upp, gjort dekorationer till fester samt städat och passat syskonbarn. Många vänner hade hon också och vi älskade att besöka henne i Västsjön. Vilken förmån att på sommaren få njuta av Elins vackra trädgård som hon med mycket slit och möda anlagt. Enligt Elin själv var det aldrig en minut betungande eftersom det var något hon älskade att göra.

Många var vi som skämtsamt diskuterade att bosätta oss i det lilla hus hon byggde till på gården. Ett fantastiskt, harmoniskt inrett hus där vi skulle bo på ålderns höst. Men trångt skulle det bli med alla intressenter.

Naturen låg Elin varmt om hjärtat. Hur många gånger försökte hon inte övertyga mig hur otroligt skönt det är att gå ensam i skog och mark. Jag är fortfarande livrädd, så där lyckades hon inte övertyga mig, men jag kan förstå att känslan är stor.

Auktion och loppis var två av Elins stora intressen. Ibland ropade hon in något anskrämligt, trasigt ting så man måste påpeka, "betala du för de dänn rate?" Då skrattade hon och sa "vänta ske du få si". Nästa gång man kom på besök stod där någon vacker tingest. En stor konstnär var Elin, men hon ville själv aldrig erkänna det.

Barn och barnbarn var Elins största glädjeämnen i livet. Mycket gott har man hört henne berätta om dem. Elin betydde mycket för dem också, så det var ömsesidigt.

På sensommaren tog Elin med mig till ett ställe hon älskade. Det var sagolikt vackert och rofyllt. Vi satt där en stund och beundrade utsikten och kände oss rika som får bo här. På hemvägen plockade vi "multha" vid vägkanten. Det var ett gemensamt intresse vi hade. Det var med blandade känslor jag upplevde den dagen. Vi anade redan då att det var sista gången. Det gjorde så ont men samtidigt kändes det så fint.

Elin fattas mig. Men jag säger som hon brukade säga, "pip-tjass på de."

Ma råkes.

Siw