Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Inga Kristina (Tina) Edlund, Östersund, 90 år

Vår moster och Storliens Högfjällshotells oumbärliga klippa i mer än 40 år, Inga-Stina (Tina) Edlund har nu lämnat oss.

Hon föddes i byn Åhn i Bräcke, Jämtland den 31 januari 1930. Familjen, mamma Elin (född Skarin) och pappa Olof (Olle) Månthén flyttar 1932 till Fjällsta i Sundsjö socken och samma år på våren föds lillasyster Barbro. Så småningom föddes två flickor till, Anita och Kajsa och Tina som var äldst fick tidigt ta stort ansvar och hålla ordning på sina kreativa småsystrar. Tina och Barbro gick i småskolan i byn Tavnäs och började tidigt sjunga och spela piano. När kriget bröt ut skjutsades de runt för att uppträda runt om i bygden. Med visor och sånger hjälpte de till att hålla modet uppe i krigstid, bägge sjöng, Barbro, som tidigt börjat spela piano, ackompanjerade.

När Tina fyllt 17 år fick hon arbete i Storlien på kiosken på Trafikestaurangen, “TR”. En av byns stiliga järnvägare, Lars (Lasse) Edlund fick upp ögonen för henne och började dyka upp allt oftare, för att köpa frimärken. Lasse blev till slut Tinas Lasse. Efter ett år på TR klev Tina tvärs över byvägen och började sin livsgärning på Högfjällshotellet. Hennes första tjänst var som "loftvärdinna" men med sina erfarenheter av hur man håller ordning på vilda småsystrar och sin talang för siffror och administration fick hon snabbt mer och mer ansvar.

Lasse bestämde sig att fria, Tina sa ja och på nyårsafton 1949 gifte de sig i Frösö kyrka. Bröllopskalas med middag hölls på restaurang Hov i Östersund.

Ytterst på gaveln i långa röda längan med SJ-personalbostäder, intill järnvägsstationen, bodde Tina och Lasse i ungefär trettio år. På lediga stunder for de till sportstugan i Visjövalen utan el, utan vatten/avlopp. För att elda i kaminen, läsa, dra ut på fjället för jakt och fiske. Ofta med vännerna Anne och Bertil. Lasses syster hade sommarställe nere vid havet i Norge. Vårarna är kalla i Storlien men varma nere vid Trondheimsfjorden, bara en timmes bilresa bort. Efter många försök fick Tina och Lasse till slut, i början av 70-talet, arrendera en urgammal och sliten men väldigt charmig pytteliten gård nära havet i Hell, Stjørdal, som de ömsint började renovera. Under flera decennier for de till sitt Hell, helger och semestrar och vi syskonbarn fick lära oss om tidvatten, hur man fångar atlantfiskar, inte bara fjällröding. Från piren eller båten drogs fisken upp och sen var det bara att slänga den i stekpannan eller hänga upp den i röken.

1978 fick Tina och Lasse chansen att köpa en egen tomt i Storlien och bestämde sig för att bygga sitt drömhus med hänförande utsikt över vidsträckta fjällmassiv, fjällbjörkar, mossar och småsjöar. Både Tina och Lasse tävlade i gevärsskytte och hemmets vitriner och skåp var fulla av silverblänkande vinstpokaler från både norska och svenska tävlingar. Ingen visste vem av dem som vunnit flest gånger. Trots alla pokaler fanns det alltid plats för gäster.

Vi som hade turen att tillhöra släkten eller vännerna, vi var alltid välkomna på fika, mat, natta över eller stanna längre. Som om vi hade varit Tinas och Lasses egna barn. Att få högfjällshotellets verksamhet, personal och gäster att vara på topp blev Tinas självvalda livsuppgift. Första anställningen som ”loftfvärdinna” ändrades snart till att ansvara för receptionen för att sedan utvecklas till kassachef, ekonomichef och sista åren att ha ansvaret som vice vd. Under 60- och 70-talen höll Tina i tyglarna för kassan med bland annat lönerna till de över femhundra anställda. Med sin starka känsla för både människor och ekonomi, kombinerat med sin lojalitet och noggrannhet blev hon högfjällshotellets ryggrad. Alla visste vem “Tina” i Storlien var. All personal i fjällvärlden och alla gäster.

Tina var rak, saklig, engagerad och sydde ihop hela verksamheten i lika nära samarbete med ägare som med städarna. De sista två decennierna arbetade hon i tät kontakt med Matts Carlgren. Det blev en sorg svår att smälta när hotellet begärdes i konkurs strax efter hennes pension.

Tina var en tidig kvinnlig entreprenörsförebild som verkligen brann för sitt kall. Det kunde bli sent innan hon kom hem på kvällen och då fanns alltid en go´ och kärleksfull Lasse därhemma med bordet dukat och maten klar. Tina och Lasse lämnade Storlien i början av 2000-talet och flyttade till i Östersund.

Efter att Lasse gått bort flyttade Tina till Skogsbruksvägen och där har hon trivts, varit nöjd och lycklig in i det sista. Ett stort tack till Agneta och personalen.

Vi saknar vår Tina men är oändligt tacksamma för allt hon gett oss.

Du är alltid med.

Tinas och Lasses syskonbarn

genom Karin, Kia och Fia