Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Ingvar Melander, Östersund

Efter ett långt och innehållsrikt liv har Ingvar Melander nått fram till sista vilan. Hans närmaste är barnen Britt-Inger, Christina, Bo och Jan med familjer, samt livskamraten Solbrith Eidenby och hennes barn med familjer.

Annons

Ingvar föddes i Medle utanför Skellefteå och växte upp som äldst av tre syskon. I ungdomen jobbade han som busskonduktör, ett arbete som höll på att kosta honom livet eftersom han blev gengasförgiftad. Efter tillfrisknandet började han på verkstadsskolan i Vännäs där han andra året gick den nystartade flygmekanikerutbildningen. Sedan sökte han jobb på Motala verkstad. 1945 kom den halvårslånga metallstrejken vilket fick Ingvar att ta ställning: "Plötsligt stod jag där mitt på torget i Motala och sjöng Internationalen."

Han gifte sig med Ruth Skånberg och makarna var bosatta i Malmö till en början. Så småningom sökte han till F 4 på Frösön och paret flyttade till Östersund 1947. De fick fem barn tillsammans, men drabbades i början av 1950-talet av svår sorg då dottern Annika dog, endast två år gammal. Ingvar och Ruth gick skilda vägar 1975.

Ingvar blev arbetarrörelsen trogen hela sitt liv. Han ledde åren 1968, -70 och -76 partiets lokala valrörelse innan han blev ordförande i valnämnden.

Ingvar blev något av en "föreningsdoktor". När det svajade någonstans fick han rycka in och räta upp verksamheten. Han berättade att när ABF:s stororganisation brakade ihop behövdes det någon som tog det otacksamma organisationsjobbet. Valet föll på Ingvar och han följde ABF Jämtlands uppväxt under elva år.

Hans tyngsta uppdrag var dock byggandet av ett Folkets hus i Östersund när Folkets park hade brunnit ner. Ingvar blev ordförande i Folkets husföreningen. Tillsammans med Tord Andnor skissade han på hur huset skulle bli och de imponerade stort på arkitekten som var nöjd, trots att man tvingades till tre bantningar av den dåvarande borgerliga kommunen. Ingvars stolthet över huset visste inga gränser när det visade sig under slutet av 80-talet att det under Tords ledning var landets femte Folkets hus omsättningsmässigt.

Ett annat, ganska omfattande företag, var att dra i gång närradion i Östersund. Den startade i början av 80-talet och utvecklades sedan till att också bli en turistradio med namnet Radio 96 med kommunalt bidrag under några somrar. Lyssnarna såg kanalen som en klar konkurrent till Radio Jämtland, vilket gladde Ingvar enormt.

I Ingvars meritlista finns också år som övervakare, nämndeman, ledamot i länsmuseets styrelse, kommunfullmäktige och ordförande i civilförsvarsnämnden, för att nu nämna några.

Frimärkssamlare var han sedan ungdomen och även ordförande i Östersunds filatelistförening under några år.

Ingvar var en skicklig tecknare och målare och närde en gång i tiden en önskan att bli landskapsarkitekt. När han förvärvade en tomt i Rasten 1960 fick han utlopp för sin kreativitet och tog till vara tre gamla timmerhus som han räddade från att förfalla. På den öde tomten planterade han vartenda träd som står där i dag och många besökande tyckte att han hade skapat ett Jamtli i miniatyr.

Ingvar och jag träffades 1984 och levde som särbor fram till 2003, då han kom flyttande. Vi delade intressen som politik, konst, litteratur och katter.

Ingvar var verbal, rolig, omtänksam och generös till sin person. Han månade mycket om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn som han med stor förtjusning följde på sociala medier.

Han blev en fin och älskad bonuspappa för mina barn och "moffe" till mitt barnbarn.

De sista tre-fyra åren präglades av olika sjukdomar, men han klagade sällan, utan försökte ta det mesta med en mental klackspark.

Saknaden är stor. Men han har lämnat avtryck.

Solbrith