Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Jim Nilsson, Östersund

Jim Nilsson, Östersund, har vid 76 års ålder efter en tids kamp mot en obeveklig sjukdom somnat in. Närmast sörjande är hustrun Ingela, samt barnen Micke och Ingela med familjer.

Jim växte upp i Stugun men lämnade tidigt Ragunda för att utbilda sig inom betong- och byggnadssnickeri. Han träffade i unga år sin första fru Anki och flyttade snart till Östersund för att bilda familj där.

Jim arbetade många år inom byggbranschen i Jämtland innan han på 80-talet skaffade sig en yrkeslärarexamen vilket ledde till en anställning på Palmcrantzskolan i Östersund. Där arbetade han som omtyckt lärare i bygg- och anläggningsteknik fram till sin pensionering.

Ett av hans främsta karaktärsdrag var en obevekligt positiv grundsyn på livet och människor, där han alltid stod på de svagas sida. Avund, bitterhet och cynism lös med sin frånvaro, vilket är ovanligt hos oss människor. Detta förhållningssätt präglade också hans politiska gärning som bland annat innefattade 31 år som kommunfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna, kyrkofullmäktige, kommunala nämnder och inte minst hans förtroendeuppdrag som överförmyndare i Östersunds kommun. Ett uppdrag som han med stolthet utförde i 21 år.

Han var en utpräglad föreningsmänniska där han ofta satt på ordförandeposten. Karriär, publicitet och framgång var inte det han strävade mot men att alltid vara engagerad och göra sitt bästa var viktigt, liksom att vara en röst för de som inte hade förmågan själva. Jim tog sig tid att stanna och lyssna och talade gärna med både kända och okända när tillfälle gavs. Han berättade ofta stolt om sin familj, barn och barnbarn som betydde mycket för honom.

Jim var de senaste åren som mest tillfreds när han och nuvarande hustrun Ingela fick tillbringa fritiden i hans föräldrahem i Stugun. Det var hans oas i tillvaron och där han fick vara den pysslige och händige, ständigt i färd med något nytt kreativt projekt att lägga sin kärlek på. Där infann sig en harmoni när de kunde vara ett med naturen eller bara känna lugnet tillsammans i de vardagliga sysslorna.

Jim var också en god underhållare och estradör med en varmt klingande tenorstämma som han fick användning av i körsammanhang, tillsammans med familj och vänner eller när han allt som oftast gnolade på en gammal evergreen. Han var också en hängiven utövare och anhängare av diverse sporter och missade sällan en ÖFK-match på arenan.

Kulturevenemang av allehanda sort bevistades när tid gavs och då gärna någon av sonens blueskonserter.

Han var också en ordvrängare och humorist med förmågan att kunna se det komiska och hitta glädjeämnen i de flesta situationer. Det var till stor hjälp för både honom själv och hans omgivning, inte minst under den sista svåra tiden där sjukdomen hindrade det mesta. Vi är många som nu saknar hans omsorg om oss i stort som smått, hans glada tillrop och varma trygga famn, samt diskussioner om rättspatos och vad som är viktigt i livet.

Barnen Micke ”Mojo” Nilsson och Ingela Madsen