Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: John-Erik Göransson, Balviken

När vi blickar ner mot gården ser allt ut som vanligt, men inget är längre sig likt. Det finns inte längre någon som välkomnar oss in, ger oss trygghet och värme och bjuder på en kopp. Vår älskade pappa fanns till för oss alla nära och kära till den dag han dog.

Pappa föddes i kammaren nere på gården som nummer fem i en syskonskara av sex barn. Syskonskaran var stor och ännu fler blev det med sommarbarn och fosterbarn. Gården innebar mycket arbete men också mycket glädje och samhörighet. Farmor var den som var mittpunkten på gården och som vår pappa stod väldigt nära. De var väldigt lika som personer, varma, trygga, generösa och med glimten i ögat.

Ungdomen var fylld av jakt och fiske, intressen som han mer än väl lyckades föra vidare till barn och barnbarn. Han arbetade som timmerkörare och flottare under ungdomen och fick som 23-åring axla ansvaret för gården då pappan gick bort. Pappa arbetade därefter en kort tid som elektriker och sedan som snickare, kunskaper som han kom att ha nytta av i allt vad han företog sig.

Genom sin syster träffade han vår mamma Anita och en ny fas i livet tog fart. Giftermål, renovering av hus och så kom vi barn, först Bengt-Erik och sedan Anna-Lena. Vi växte upp i ett kärleksfullt hem, där familjen var nummer ett och vi gjorde nästan allt tillsammans, trist som roligt spelade ingen roll.

Pappa led en svår förlust då vår mamma dog, endast 43 år gammal, då han stod ensam kvar med ansvaret för oss tonårsbarn. Trots att sorgen var tung gjorde han allt för att vi barn inte skulle sakna något. När vi som vuxna berättade att vi ville bygga uppe vid berget blev han glad och lade många timmars arbete, sida vid sida med oss, så att vi skulle kunna få våra hus beboeliga. Husen fylldes av såväl vuxna som barn och för bara några veckor sedan uttryckte han sin tacksamhet över att ha fått vara så stor del i våra liv, vilket vi också är och alltid varit väldigt tacksamma för.

Han ställde upp i vått och torrt, oroade sig, intresserade sig och gladde sig med oss alla. Han dog i kammaren där han en gång föddes.

Vi saknar dig.

Bengt-Erik och Anna-Lena