Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Jone Bixo, Vällviken

Jone Bixo, Vällviken, har avlidit i en ålder av 80 år.

Jone föddes 1937 hemma hos sina morföräldrar i Häggenås och växte upp i Bye, Mörsil, som äldst av fyra syskon.

Han lärde sig vid ung ålder att spela fiol genom sin farfar Bengt samt på musikskola i Arvika och spelade mycket under unga år, men en öroninflammation – som gav en hörselnedsättning – hindrade en professionell karriär inom musiken.

Han fick tidigt hjälpa till med alla sysslorna på gården och började jobba i skogen redan som 14-åring. Han köpte efter ett par år en egen körhäst. Han var bland annat med att avverka området som skulle dämmas över genom Håckrenmagasinet. Jone deltog som ung även i samernas aktiviteter och fick lära sig mycket om den samiska kulturen vilken han senare även anlitades för att berätta om i olika sammanhang. Han tyckte om skidåkning och tävlade i slalom under några år. Han arbetade på Köjagården i Edsåsdalen med diverse sysslor, bland annat att köra vessla. När han sedan ryckte in i lumpen som skrivbiträde på F 4 fick han efter ett tag uppdraget att sköta vesselturerna samt vara skidinstruktör åt militärer som var på vinterövning på Hållfjället.

Därefter följde en skogsutbildning på Halåsen och anställning hos Domänverket där han var biträde vid vägstakning. Under uppdrag i Västerbotten åkte han till Kittelfjäll under helgerna för att fiska. Där lärde han känna Sten Brander som anställde honom som hantverkare och färdledare på turistanläggningen. Det var även där han träffade sin blivande fru, Ulla, som också började arbeta på turistanläggningen. Jone tog sedan uppdrag som tillsyningsman längs Kungsleden innan han återvände till Bye, gifte sig med Ulla och de köpte turistanläggningen Möllers gård i Vålådalen tillsammans.

Äldsta dottern föddes 1968 i Vålådalen. 1970 gick flyttlasset till Kittelfjäll för arbete som föreståndare på turistanläggningen där och yngsta dottern föddes. Längtan tillbaka till basnäringen tog över och en bondgård i Ocke arrenderades några år innan Herrgården i Vällviken köptes 1974. Det var mjölkkor och egen foderförsörjning som var motorn från början, sedan dikor och köttdjursuppfödning samt hästturer, "Bixo fjällritt", främst i Oviksfjällen med Gräftåvallen som utgångspunkt. När ålder och kropp började göra sig påmind avslutades den egna verksamheten och Jone började arbeta på länsstyrelsens rennäringsenhet. Han hade bland annat uppdrag i samebyarna, var rovdjurskontrollant, jakt- och fiskebevakare samt stugansvarig för några av länsstyrelsens fjällfastigheter. Åtskilliga ripjägare och fiskare blev förvånade när Jone plötsligt kom ridande för kontroll av papper och en pratstund. Hans gedigna intresse av hästar levde kvar och utvecklades och förutom uppdrag att tämja ”svåra hästar” och ha kurser i horsemanship på gården i Vällviken, anlitades han även som lärare på hästturismutbildning i Åre kommun.

Jone var en händig och hjälpsam man som engagerade sig djupt i fiskefrågor. Han satt i styrelsen i Jämtlands folkbank och var under en period politiskt aktiv med bland annat uppdrag i lantbruksnämnden och den kommunala fjällräddningen. Han tog även på sig en del lite udda uppdrag som att resa master tillsammans med sin bror Bengt, att vara skidlärare till elever på Hallens kyrkskola som hade slalom som ”fritt val” och att organisera jubileumsritten ”Karl XI ritt” år 1986 där ett antal ryttare iklädd tidsenlig Karolinerklädsel red sträckan mellan Järpe skans till Långå skans.

Att sitta på hästryggen, i älgskogen eller vara ute och fiska hörde till favoritsysslorna.

Som pensionär restaurerade han en gammal kvarndamm och timrade en jaktstuga vilket blev ett populärt tillhåll för familj och vänner. Jone fick även erfara en hjärtoperation, KOL och gikt vilket begränsade hans kroppsliga förmåga de sista åren.

Under 2017 firade Jone sin 80-årsdag med öppet hus där många goda vänner bidrog till en minnesvärd dag. Mor och far fick även under samma år fira sin 50-åriga bröllopsdag genom förnyade löften och samvaro med oss barn med familjer. Hans bortgång lämnar ett tomrum efter sig hos mamma Ulla, släkt och vänner.

För oss barn var han tryggheten, ett knä att krypa upp i även i vuxen ålder.

Pappa, du fattas oss!

Nina och Marica