Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Kerstin Ljungberg, Hede

Till minnet av Kerstin Ljungberg

Förutom att vara förälder är väl lärare det finaste man kan vara. Att dagligen fylla ryggsäcken åt nya generationer med kunskap som livsvandringen behöver. Vetandet blir användbar lärdom som ger förmåga i med- och motgång.

Kerstin Ljungberg föddes i Hoverberg 1927 och insåg tidigt att lärargärningen var ett meningsfullt åtagande. Nyexaminerad kom hon via Rönnöfors och Råndalens skolor, men utsåg Långå till platsen för sitt uppdrag där kärleken även vidgades i mötet med Konrad Ljungberg. Familjen med två flickor och två pojkar blev ett faktum. Livet blev som det var tänkt och ändå inte. Konrad avled genom sjukdom 1975. Kerstin och familjen fick känna saknadens tyngd i nya utmaningar och behov av körkort för självständighetens skull.

Mitt i allt detta fick samhällsutvecklingen sitt stöd i engagemanget för Centerkvinnorna, landstinget och regionsjukhuset. Baskern var hennes signum.

En lärare har fler och större roller i samhället förutom att bygga upp kunskapen hos de nya generationerna. Bildning är en särdeles fin krydda som Kerstin spred ur sitt intresse för historia och kulturyttringar, på senare år från sin position i Hede. I allt snabbare takt försvinner vetandet om gångna tider och våra rötter. Tomheten kan göra oss till aningslösa frågetecken om oss själva och vårt ursprung. Kerstin insåg behoven och med inneboende handlingskraft gjorde hon ovärderliga insatser med bestående innehåll. Skriftserien om folk och leverne i Hedebygden närmar sig sin fyrtionde årsutgåva, en kulturgärning som Kerstin var med och initierade och medarbetade i till för några år sedan. Man kan bli beundrad för mindre. Hennes omtanke byggde på en öppenhet som bottnade i intresse för människor, alla med lika värde i hennes perspektiv.

För mig och min familj har Kerstin räknats in i den närmaste kretsen. Läsåret 1949/50 var hon min lärare, ett förhållande som fyllde på med nyttig kunskap in i det sista. I fyra decennier var vi närmsta grannar. Hennes sirligt handskrivna brev är dokument om samtidens växlande innehåll och existensens skiftningar. Det sista kom för några veckor sedan.

Hon sörjes närmast av de fyra barnen Martin, Astrid, Berit och Henrik och deras familjer med barnbarn och barnbarnsbarn.

Jag diktar med tillägnan till Kerstin vårt tack för hennes utflykt till jorden.

Du beskrev din vandring

med upplevelsens ord

Din vandringsstig blev synlig

med fotstegens avtryck

Din tankes spegling

av allt vad du såg

Förklarar Din strävan

som skänkts oss

Så fanns där en avsikt

med livet som gick

Med släktledens länkar

åt dagarnas ordning

Tomrummets saknad

blir fyllt av Ditt eko

Din gärnings gestalt

finns kvar som en gåva

Helge Jonsson, Långå