Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Leif Järnström, Sanne, Hackås

Leif Järnström, Sanne, Hackås, har avlidit i hemmet, 65 år gammal.

Annons

"Puh - hur stavar man till 'kärlek'?" undrade Nasse. "Man stavar inte till 'kärlek', man känner det..." svarade Nalle Puh.

Ja, så är det. Det Leif och jag kände för varandra, det var och är fortfarande kärlek.

Vi träffades sent i livet, men vi hann med mycket. Många glada skratt och tokigheter som gav oss en samhörighet. Någon sa en gång att vi hade samma töntiga humor, så vi passade så bra ihop. Det stämmer nog ganska bra det.

Leif kom att växa upp i fosterfamilj i Sanne, dit han kom cirka 1,5 år gammal. Han blev kvar där tills han blev vuxen, då han flyttade till stan.

Där träffade han Eva som blev mor till deras gemensamma barn Patrik. Han har berättat hur stolt han var över sin son, som var hans ögonsten under uppväxten. När Patrik gifte sig med Helene kände sig Leif så stolt.

Arbetslivet började 1973 på Östersunds automatsvarvning, där han blev kvar i 27 år.

Leif och jag träffades på dans, hösten 1996, då vi blev tillsammans. Det uppstod en känsla av samhörighet på en gång, det kändes så rätt på något vis.

Från den kvällen var vi tillsammans så ofta vi kunde tills vi flyttade ihop. Vi gifte oss 1998 i Sanne bystuga och Leif kände sig så glad och stolt över att han blev äkta man. En mycket omtänksam och kärleksfull man som alltid satte sin son och mig i första rummet. Vi skulle ha det bra, då var Leif nöjd.

Leifs stora intresse var musik, det spelades alltid musik här hemma. Vinyl, cd eller kassettband fanns alltid i Leifs närhet. När han fyllde 60 år fick han en ipod av oss. Den fylldes med musik, och sedan den dagen fanns den alltid i Leif skjortficka, för musiken gav honom mycket.

Leif fick ju chansen att ha program på Radio Berg, Leffes cocktail. Där spelades all slags musik, rock, pop, dansband, schlagers och evergreens. Programmet spelas fortfarande, repriser går till Leifs ära.

Leif fick diskbråck och blev sjukskriven i flera år och när det blev lite bättre då slog cancern till i stället. Tillvaron ställdes helt upp och ner och trots flera besök i Umeå med strålning, så orkade inte Leif kämpa mot sjukdomen. Trots detta var han positiv och glad, de stunder han orkade.

Ville så gärna vara kvar i livet, men krafterna tog slut och när Leif somnade in i hemmet blev det så tyst och tomt efter honom. Det gör så ont att Leif är borta, men våra glada dagar och roliga minnen lever kvar i minnet. Men han fattas mig och min familj.

Agneta