Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Lilly Nilsson, Olden

Lilly Nilsson, Olden, har avlidit, kort efter sin 95-årsdag. Hon sörjs närmast av sönerna Christer, Fritz, Leif, Örjan och Michael.

Vår kära lilla mamma har lämnat oss, i stor sorg och saknad. Hon for en strålande vårvintermorgon, med soluppgång och fåglars kör utanför fönstret. Hon slutade sina dagar där hon önskat, i det som var hennes plats på jorden – hemmet som hon och vår far Ragnar byggde.

Mor blev hembygden trogen, förutom perioder på andra håll i ungdomen, bland annat i Dalarna där hon arbetade inom vården, med barn med funktionsnedsättning.

Längtan efter ungdomskärleken var stor. Mor vände hemåt. Hon och Ragnar bildade familj och fostrade oss fem söner. Lillys familj utökades med tiden också med 13 barnbarn och fram till nu 15 barnbarnsbarn.

Mamma skötte hemmet och knogade med varjehanda, som skogsplantering, städning, i skolbespisning och som hemsamarit.

Lilly och Ragnar fick tyvärr inte åldras tillsammans och mor levde sista tredjedelen av sitt liv som änka. Nu är de snart tillsammans igen.

Präglad av barndom och uppväxt i en annan tid, med kärvare världsläge och livsvillkor, var förnöjsamhet och förmågan att uppskatta även små glädjeämnen något mamma bar med sig. Utan prestige och pretentioner och med medkänsla för andra. Ta inget för givet, var glad nu, sämre dagar kan komma. Hon var alltid nöjd med tillvaron. Hennes enda önskan att familjen i alla led, intill yngsta medlem, mådde bra och hade hälsan.

Mor var rättfram med sin åsikt, men kunde ändra sig för goda argument. Hade humör och kunde riva ifrån, men bekymmersrynkorna förbyttes snart i smilgropar igen.

Vid motgångar, som när hon under senare år flera gånger drabbades av sjukdom, höll hon sig uppe med vilja, envishet och okuvlig tro på att det ordnar sig för den som kämpar. Men hon som var social, vänfast och uppskattade umgänge tyckte det var tungt när hörseln blev sämre, skaran av jämnåriga tunnades ut och hon till slut var ensam kvar av sin egen stora syskonskara, om 12 barn.

Lilly Ottilia hade stark integritet men också en härlig humor som hjälpte henne genom livets alla skeden. Underfundig och slagfärdig. Som när damer i bekantskapskretsen vid kaffebordet kom in på ämnet hur de hade det med tandstatusen nuförtiden och hon fick frågan: ”Än du då Lilly, har du diin egen tänn du?”.

Svaret kom snabbt och avväpnande: ”Ja-haa, de skull nå vä de siste je låån!”.

Ett gott hjärta har slutat slå. Tack för all din kärlek, mor!

Eller ”Thank you!” som var din flitigt använda fras i vardagslag.

– Thank you for everything, morsan!

Sönerna genom Michael