Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Otto Larsson, Ränningsvallen

Vår far har efter ett långt och innehållsrikt liv gått till de sälla jaktmarkerna.

Han föddes 6 maj 1923 i Ränningsvallen som äldst i en syskonskara på fyra bröder. Föräldrarna Olov och Olava var fjällbönder, så sönerna fick tidigt hjälpa till på gården med allt som hör till ett jordbruk.

Han berättade bl.a. att han fick följa med sin mamma 03.30 en tidig vintermorgon på skaren för att dra hem hö till korna på en släde från en utslåtter, innan han skulle till skolan i Högvålen sju km från hemmet.

Vid fem års ålder fick han låna sin farbror Svens dragspel att öva på och det gick tydligen bra, för senare fick han ett eget dragspel av sin andra farbror Karl.

När kriget kom 1939 var många män inkallade och eftersom han vid 16 års ålder kunde köra lastbil (!), fick han dispens att köra sin farbror Gustavs lastbil på ett vägbygge i Tänndalen (nära Norge).

När han var 22 år fick han följa med sin vän Sven Billing till Västergötland på älgjakt och där “träffade” han även sin blivande hustru Carin!

De blev kära och förlovade sig 1947.

1940 startade Otto en trio med Gunnar Göransson (bas och fiol) och Johan Myhr (gitarr). Det blev mången swinglåt och förstås gammeldans.

Mellan 1947 och 1950 for de som mest på spelningar. I en sparad almanacka stod det att de spelade sex (!) gånger på en vecka.

1950 gifte han sig med Carin och samma år gick han in som delägare i sin farbror Gustavs lastbilsåkeri. Därmed blev det mindre med spelningar och mer familjeliv. Varje sommar när vi var barn åkte vi på semester ner till Västergötland och hälsade på mormor och släkten.

1951 föddes dottern Anne-Marie och 1954 föddes Lena. Mor och far frågade oss om vi ville ha en lillebror, men jag, Lena, ville hellre ha en tv och så fick det bli.

Pappa körde grusbil på sommaren på olika kraftverksbyggen och vägar och på vintern hade han plogningen på väg 311 inkl. Tännäs, Tännfallet och Högvålen.

Eftersom det var en fjällväg var det ofta “styggvär”, så det hände ibland att han fick vara ute med plogen dygnet runt.

Var det någonstans det var plogat i Härjedalen så nog var det väg 311, det kunde man vara trygg för.

Ibland när samerna ville ha hjälp med renskiljning ställde far upp gladeligen. Han lärde sig hur flera renmärken såg ut, så han såg på långt håll vems renar det var, när vi var ute och åkte.

Fältskytte var en av hans stora passioner, han åkte vida omkring på tävlingar med sina kompisar i Ljusnedals skytteförening, ofta till Norge, och tävlade också på SM i fältskytte. Man kan nog säga att han var “stö”!

Jakt var ett annat stort intresse. Helst älg- men också fågeljakt. Att fiska tyckte han också väldigt mycket om: med nät, då skulle mamma Carin vara med. Han fiskade också med långspö och mask och då fastnade många öringar på kroken.

Att resa var också roligt! Mor och far besökte släktingar i USA, semestrade i Norge, Finland, Danmark, Estland, Spanien, Portugal, Österrike.

Från 70-talet och fram till –94 spelade han dragspel tillsammans med sin gode vän Alf Jonsson.

1985 blev han vald till “Årets Härjedaling” vilket han blev både förvånad och glad över.

Han spelade in två cd-skivor tillsammans med Gunnar Göransson och Anders Jonsson: “Prostatapunk” och “Rökluurn”, där han bl.a. hade med egna låtar.

Han var även med i Gubbkalendern som gjorde stor succé.

Vår pappa hade en härlig humor, var generös och omtänksam, t.ex. sade han jämt de sista åren: “Dö må sjå´åt så di aran fä å!” när vi bjöd på fika.

Han var social och pratglad och en fängslande berättare.

Barnbarnen gav honom glädje och de älskade att åka skoter, fiska och grilla korv med mormor och morfar.

Vi kommer alla att sakna dig oerhört, Karl Otto Larsson!

Bara så att du vet.

Döttrarna Anne-Marie och Lena med familjer