Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Per-Allan Alexandersson, Dvärsätt

Annons

Kära morfar. Han, ja just han här och nu. Vi alla älskar honom oavsett om han går på två ben eller flyger i vindar. Vi kommer aldrig att glömma bort den pojken han var, den tonåringen han var, den mannen han var, den pappan han var, den morfar han var.

Per-Allan var en perfekt pappa och morfar, önskar han kunde se hur lycklig jag är, trots sorgen. Lycklig över att morfar levde tio år till, han bekämpade vägen till döden i tio år, tack vare avancerad medicin och hjälpmedel, som nu kan hjälpa mot prostatacancer. Tack vare det, kunde jag njuta livet med honom tio år längre.

Jag är stolt över morfar, att han blev den person han ville bli, att han blev den pappa han ville bli, att han blev den morfar han fick bli. Morfar gick på gym och reste mycket. Han var alltid snabbast på att plocka in och ur diskmaskinen, ibland hann man knappt äta färdigt. Min syster Fanni sa precis: "Inte ens när morfar var svag och hade rollator kunde han låta bli att fixa i köket".

Morfar kämpade in i det sista. Han lärde mig en stor del. Att man ska ta livet som det kommer och njuta av det. Att det inte finns några begränsningar av vad man kan göra och vill göra. De tiderna han har varit med oss, från när vi var små barn, satt morfar alltid varje morgon i sin fåtölj framför tv:n och vi visste att han alltid satt där, nu sitter morfar aldrig där mer. Hans goa morgonkramar glömmer jag aldrig.

Vi tittade på Bamse, jag och Fanni bråkade om att sitta bredvid honom i fåtöljen. Morfar lärde mig att lägga patiens och spela poker. Varje morgon så gick jag ut och kollade om hönsen hade lagt några ägg. Äggen kokade vi eller använde till pannkakor. Varje höst så kom han ner till oss i Värmland. Då plockade vi äpplen från våra träd, de var de söta och saftiga. I år var första gången morfars favoritträd inte hade några äpplen, vilket kändes som ett sorgligt tecken.

På vintern åkte vi upp på loven, åkte pulka och morbror Micke gjorde de bästa snöhögarna med plogen. Varje morgon kom morfar med färsk mjölk från kossorna som jag sörplade i mig snabbt, tillsammans med gröt. Vi fick oftast våfflor eller pannkakor till lunch, men det var lika gott med pasta och köttbullar som spagetti och köttfärssås. Som middag kunde morfar ha fixat med vad som helst, det fanns ingen gräns. Men ett starkt minne jag aldrig kommer att glömma är när vi spelade Mumintrollet-låtar på radion och vi dansade i köket före maten och efter maten, då kunde vi dansa hur länge som helst.

Ja morfar, jag har fortfarande mitt gosedjur som heter Katt kvar, som jag har haft nu så länge jag minns, och hon kommer fortfarande att vara mitt favoritgosedjur och hjälper till tröst när det är som svårast. När jag funderade och eller sa roliga saker svarade morfar alltid: ”Du är lustig du Jill ”.

Även om jag fortfarande sörjer så vet jag att jag inte ska vara ledsen att han gick bort, för att morfar är inte borta i våra hjärtan. Jag är stolt över att han har haft ett sådant bra liv och blev 83 år, jag är stolt över min morfar.

Må han vila i frid och att han hälsar till mormor Mimmi i himmelen. Må han vakta över sina nära och kära. Vi minns honom i våra hjärtan. Sov gott bästa morfar.

Jill