Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Per-Anders Olofsson, Östersund

När Per-Anders och jag först träffades var jag nitton år och ville göra en samhällsgärning genom att vara kontaktperson. Per-Anders jobbade på OKQ8 i Östersund och vi klickade direkt när vi sågs.

Det jag inte visste då var att det som började som ett uppdrag skulle utvecklas till en lång vänskap och att vi skulle bli som två bröder.

Per-Anders mamma Hedda gick bort tidigt och inte långt efter att Per-Anders och jag lärt känna varandra gick även hans pappa Gustav bort. Efter det blev jag, tillsammans med mina föräldrar Sonja och Harry och min syster Marielle, hans familj. Han fick se mina två syskonbarn växa upp och jag har firat fler jular tillsammans med Per-Anders än utan honom.

Per-Anders och jag har delat både små och stora äventyr längs vägen. Vi har åkt motorcykel, varit på konserter och besökt många platser i Sverige och utomlands, för att nämna några.

Per-Anders var min allra största supporter när han var med mig på skidtävlingar och många minigolfturneringar och kvällar på både Yran och Storsjöstråket har det blivit genom åren. När det var dags för en biokväll var det actionfilm som gällde för Per-Anders och när musik skulle spelas ville han allra helst lyssna till Carola.

Per-Anders var en riktig lokalpatriot och en sann jämte med ett fantastiskt sinne för humor som lättade upp vilken trist dag som helst. Han var en omtyckt medarbetare först hos LM Ericsson och sen hos ICA Nära Blåcenter i Östersund, som var hans arbetsplatser under många år.

Större delen av sitt vuxna liv bodde Per-Anders på Storågränd i Torvalla och han flyttade sen till Grindstugvägen i Solliden där han bodde fram till sin bortgång. Men när han pratade om sitt hem pratade han om Våle, där han växte upp som ensambarn till kärleksfulla föräldrar. Han beskrev sig själv som ett busigt barn. Det kan jag mycket väl tänka mig att han var.

Per-Anders var också en riktig charmör. När han för första gången träffade Elin, som senare skulle bli min fru, kallade han henne för sötnos och när vår äldsta dotter Mira föddes kallade han henne för ängel. Per-Anders fick bli gudfar till Mira och även till våra två yngsta döttrar Tilde och Ines. Han har varit en självklar del i familjen för oss alla.

Per-Anders tyckte om djur, speciellt hundar och våra två hundar har nog känt det eftersom de alltid blivit överlyckliga när han hälsat på oss.

Det betyder så mycket att Per-Anders fick vara med när jag gifte mig och bildade en egen familj. Att få se mina döttrar i hans famn och höra dem säga ”jag älskar dig farbror Perra”, har varit fantastiskt. Att mista sin farbror är deras första riktiga sorg, en sorg vi alla behöver ta oss igenom.

Många människor har kommit och gått i mitt liv men Per-Anders har alltid funnits där. I hans obekymrade sällskap har jag alltid varit i nuet och kunnat se livet från den ljusa sidan, precis som han. Kärleksfull, vänlig, rolig och lojal, är de ord som skulle beskriva honom bäst.

Nu, efter tre decennier var vi tvungna att skiljas åt. Det gör så fruktansvärt ont att inse att Perra inte kommer tillbaks till oss, men samtidigt förstår jag att smärtan jag och min familj nu känner också speglar sann kärlek. Den visar hur älskad han var och hur älskad han fortfarande är.

Jag kan inte uttrycka min tacksamhet nog för att Per-Anders kom in i mitt liv och för att han gjort det så mycket rikare för mig och för hela min familj. Jag vill tro att vi kommer att ses igen en dag och till dess håller vi minnet av Per-Anders vid liv.

Håkan