Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Sigge Ericsson, Östersund

Som tidigare meddelats har skridskoåkaren med mera, Sigge Ericsson avlidit, 89 år gammal.

Både ÖP:s Stefan Nolervik och Thord Eric Nilsson har i Idrottsminnen väl dokumenterat Sigges storhet och då både som idrottsman och kamrat. Jag ska därför försöka att hålla mig till viktiga händelser i vårt till stora delar gemensamma skrinnarliv.

Sigges skrinnarkarriär började redan på 40-talet och i dåtida cykelklubben Arnljot. När den klubben, 1947 lades ner på grund av ledarbrist, kom Sigge och ett par andra över till Castor. Sigge var då 17 år. Under jul- och nyårshelgerna 1947 var tio Castor-juniorer, av skridskoklubben Falken i Trondheim, inbjudna att träna och ta del av vad norsk skridskoteknik innebar. Och detta tillsammans med den norska OS-truppen inför OS 1948. Med då var också Hjalmar "Hjallis" Andersen.

1949 kom ungraren Kornel Pajor, VM-vinnare och tillika ny världsrekordhållare på både 5 000 och 10 000 meter, med en för oss skrinnare helt ny skridskoteknik, som i stort sett innebar att man avslutade varje skär med avspark rakt ut i sidled, i stället för den allmänt kända avsparken snett bakåt. Ja, jag nämner detta eftersom den nya tekniken snabbt skulle accepteras av Sigge. Och det med för oss alla känt resultat!

Ja, mycket mera skulle kunna sägas och skrivas om vännen Sigges framfart runt om i världen, allt från Moskva och japanska Sapporo till härjedalska Funäsdalen, där vi en gång på 50-talet tävlade på en uppspolad äng! Vi var då på väg till internationella tävlingar i norska Röros med fler än tiotusen åskådare.

Vad mera? Jo, vännen Sigge var med sin Inger Schönberg även i år hos oss i Skatan, ett gammalt fiskeläge ett par mil sydost Sundsvall, för att fira midsommar. Sigge har genom sin kända spontanitet, fått många vänner i Skatan och då främst på den närbelägna och nötta ljugarbänken, men i år blev det inget besök av Sigge där. I stället så kom vännerna till oss, främst då Skatans allt i allo, rökerimästaren och hamnkaptenen Göran, upp till Sigge och det till Sigges stora glädje. Det blev heller inget dansande som förr, på Asplunds äng, tillsammans med hundratals spontanbesökare, främst då barn

Slutligen då, avskedets stund var inne och vi kände nog båda att det skulle bli Sigges sista besök hos oss och hans många vänner här i Skatan. Och inte anade vi då att slutet skulle vara så nära. Sigge överraskade oss alla att vid avskedets handslag, slå till med det så välkända Sigge-leendet. Tack för det, kära Sigge.

Jag hoppas att han inte glömde sina skridskor, inför sin sista långresa.

Vännen

Carl-Erik Asplund