Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Signe Andersson, Östersund

"Hej farmor, hur är läget?"

"Läget är under kontroll", svarade farmor med sin mjuka, gulliga röst.

Så började alltid telefonsamtalen med vår farmor, och hon var bra på att prata i telefon. Kanske berodde det på att hon hade telefonväxeln i Grötingen, att hon var ett proffs.

Vi är så glada att Signe var vår farmor, vi älskade hennes berättelser om Avaträsk och Fjälltuna. Hon tog oss med på långa spännande skidturer genom skogen för att hämta post nere i Avaträsk. Signe kunde konsten att berätta så att vi själva kände hur vinden bet i kinderna och hur tårna sprängde när de tinade upp. Hon berättade om sin bror som sköt sig i handen, om hushållsskolan och den vackra dräkten som hon köpte för dyra pengar - hur fin den dräkten var! Hon berättade om Stig och ett liv tillsammans som bara hann börja, om dispens hemlighet och åren i Grötingen. Dramatiska berättelser fulla av liv och färger som hon tyckte om att berätta och som vi älskade att lyssna till.

Hon lärde mig att baka vaniljbullar. Hennes var alltid mycket godare än mina. "Ta en gnutta vaniljsocker", sa farmor Signe. Jag tog en gnutta men inte blev bullarna godare för det. För att få reda på hur hon gjorde bakade vi bullar tillsammans hemma hos farmor. Då lärde jag mig att en gnutta är en högst individuell sak. För farmor betydde det att hela paketet med vaniljsocker ymnigt ströddes över bulldegen. "Man ska inte snåla med götterna", sa hon då och skrattade.

När jag pluggade pratade vi mycket i telefon. Vi kändes nästan jämnåriga. Jag gick ut på kåren och farmor åkte på dans och sjöng i kör. Fast farmor var ute betydligt oftare än jag, de flesta av veckans dagar. De var ett helt gäng som åkte tillsammans och de hade så roligt. Jag gick en kurs i gammeldans för att se om det var så kul som farmor sa - och oj vad jobbigt det var! Farmor måste haft en fantastisk fysik. En dag efter en dans fick Einar följa med farmor hem på en fika, han råkade glömma sina glasögon och var förstås tvungen att komma tillbaka och hämta dem. Så det blev en fika till, och en till. Det blev många år fyllda med bussresor, körtillfällen och danser.

När jag började närma mig trettio år och fortfarande inte hade några barn sa farmor, på ett sätt som bara hon kunde, att om hon skulle hinna träffa mina barn så var det bäst att jag skyndade på lite.

Så vi ingick en pakt. Den gick ut på att farmor skulle leva tills hon träffat mina barn. Och farmor, det gick, pakten höll. Vi är så glada att gammelfarmor Signe hann träffa flera av sina barnbarnsbarn. Farmor viskade mjuka kärleksord i barnaöron när det som mest behövdes. Hon såg och hon agerade, Signe, för alltid älskad. 

Vi ses farmor, läget är under kontroll.

Barnbarnen Camilla och Tomas Forsman