Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Simon Edvinsson, Brunflo och Stockholm

Simon fick sin cancerdiagnos i februari, ett halvår senare var allt över. Det blev en tid att samlas igen, dels kring sjukbädden, dels i en ständigt pågående tankeverksamhet som hade sitt tydliga syfte i att skänka alla inblandade styrka att orka kämpa till dess att allt hade blivit bra igen. Men det är som det är med tankar, ibland räcker de inte till.

Annons

Simon växte upp i Brunflo och hade fem äldre syskon och två yngre. Precis som alla andra var han en perfekt komponent i den mix som utgjorde vår familj. Han var snällast, han var stiligast och han var den ende av oss som hade ett löpsteg på fotbollsplanen som var exakt som Cristiano Ronaldos, den ende i hela Brunflo FK. Det kunde upplevas som om Simon tog lätt på livet, men det blev med stigande ålder uppenbart att han hade ett allvarsamt sätt att se på varandet, han föredrog alltid det äkta och genuina före det tillgjorda – något som även äldre syskon kände att de kunde lära sig av. Troligen fanns spår av detta redan under uppväxten, Simons egensinnigheter och bestämda idéer om hur saker skulle vara har gett upphov till många klassiska anekdoter inom familjen, minnen som vi vårdar ömt.

Han blev unik på ytterligare ett sätt, han hade Elin. De träffades för två år sedan och blev ett sånt där par som funkar så uppenbart bra ihop. Tillsammans vidgade de varandras liv och fyllde det med upplevelser och kärlek, det var en fröjd att få uppleva det från sidan. Elin blev också hans stora stöd det sista halvåret. Hon lade sitt liv åt sidan för att hela tiden finnas vid Simons sida, och det var Elin som såg till att göra sjukdomstiden till en aktiv period med restaurangbesök, kompismiddagar och resor ut på landet – även om de flesta resorna gick till och från tunga behandlingar med cellgifter och strålning. För sitt sätt att vara har Elin en hedersplats i vår familj och i våra hjärtan.

Tiden som gått efter att Simon somnade in har varit en tid präglad av sorg, vårt förstånd har inte haft förmågan att greppa något så oförklarligt som att han är borta. Samtidigt har vi blivit påminda om att Simon under sina 26 år på jorden hann uträtta det där som kanske är svaret på meningen med livet: att vara en god medmänniska, en inspirerande typ, en skön kille. Familjen har fått hälsningar från kompisar och kollegor som berättar hur Simon som bordskavaljer fick en tråkig middag att bli en fest, hur han från sin kontorsstol på jobbet fick de mest meningslösa arbetsuppgifter att bli hanterbara – enbart genom att vara den han var.

Vi har också fått se bilder från tillfällen där vi själva inte har varit med – från båtar på sjöar, från diskar i barer, från vandringar i fjällen, från jobben på Eniro, Arbetsförmedlingen eller i skogen – där hans välkända leende utstrålar total lycka. Sådant värmer något alldeles otroligt.

Det fanns så mycket mer planerat, så mycket mer vi skulle ha hunnit med. De syskon som bodde i trakten av Stockholm gladdes mycket åt att Simon hade bestämt sig för att ta ett nytt kliv i livet och börja studera till gymnasielärare vid Stockholms universitet, äntligen skulle vi bara vara en tunnelbaneresa från att fortsätta utforska livet tillsammans.

Mitt i saknaden tar vi till oss något som gjorde Simon till ett föredöme: att inte klaga eller döma. Vi såg hur Simon led av sjukdomen och behandlingarna, men aldrig att han ondgjorde sig över läget. I stället tänkte han framåt och såg till att vi som besökte honom på sjukhuset hade det bra under tiden. När vi med ett "kämpa på", försökte peppa honom, förstod han att det var vi som mest behövde uppmuntran.

"Kämpa ni också", sa han.

Det gör vi.

Mamma och pappa, syskonen Anders, Peder, Victoria, David, Thomas, Linnéa och Isak