Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Torbjörn Johansson, Östersund och Klövsjö

Torbjörn Johansson, Östersund och Klövsjö, har avlidit i en ålder av 77 år.

I  veckan som gick fick jag bud om att min gode vän Torbjörn Johansson, Odensala och Klövsjö hade avlidit i sitt hem, nyss fyllda 77 år gammal. Vi var mycket goda vänner sedan vi träffades under vår utbildningstid. Jag uppväxt i Vemdalen och Torbjörn (Tobbe) på andra sidan fjället i Klövsjö. Han gick realskolan i Svenstavik och jag i Sveg.

Våra vägar möttes inte där.  Men 1966 kom vi att tillhöra en grupp om 20 personer som fick vår skogliga utbildning i Bispgården. En fantastisk tid i våra liv. På detta internat frodades vår kamratskap.  De flesta var runt 24-27 år, med viss livserfarenhet och fortsatta ambitioner. Vi blev ett sammansvetsat gäng som trivdes mycket bra tillsammans under skoltiden.  Och Tobbe blev snart en medelpunkt i gänget. Vid vår avslutningsdag på skolan, som är minnesvärd, delades bland annat en utmärkelse ut som “bäste kamrat”. Det var elevkåren som röstade om detta. En tradition som fanns på skolan sedan lång tid. Tobbe var den självklare mottagaren av denna utmärkelse hos oss.  Hans skogliga kompetens var väl så god som hos oss andra, men hans sociala kompetens utmärkte sig.

Efter skolåren sökte vi oss ut på en arbetsmarknad som var dålig vad beträffar skogliga arbetsledare. Men några studerade vidare, andra fick jobb i närbesläktade verksamheter. Jag jobbade några år inom ett mindre sågverk i Odensala. Tobbe  fick anställning hos Arbetsförmedlingen. Men vår kamratskap höll i sig. Tobbe hittade en etta på Frösön. Så småningom bodde även jag där. Han kunde jobba i Sveg ibland, Strömsund och så vidare. Ibland bodde även andra hos oss som behövde mer eller mindre tak över huvudet. Vi höll ettan i fint skick med delvis hemsnickrade möbler och fina gardiner som var fållade med häftapparat. På helgerna åkte vi till Klövsjö. Ibland dans på bygdegården på lördagskväll, Sedan upp tidigt på söndagsmorgonen för harjakt. Tobbes mamma hade alltid sett till att det fanns något att äta innan det bar iväg till skogs. Vilket fantastisk fint hem han växte upp i, Tobbe,  tillsammans med sina fem syskon.

Så småningom kom kvinnor in i bilden och Tobbe bildade familj med en kollega  på Arbetsförmedlingen, och barnen Richard och Kristina föddes.  Jag fick skogligt jobb i Sveg hos dåvarande Skogsvårdsstyrelsen. Vi umgicks fortfarande familjevis och jag fick ta del av deras lycka när barnen kom till världen.

 Men lyckan varade inte för evigt, utan en uppslitande skilsmässa kom till deras nyuppförda hem i Odensala.  Vad beträffar arbetet så kom också där svårigheter och missförstånd att möta Tobbe.

Av olika skäl blev våra möten alltmera sällsynta. Jag hälsade på vid olika tillfällen i Odensala men han kom inte på svarsvisit. Han valde att fortsätta sitt liv ensam, men jag vet att han hade en fin relation till sina barn och syskon.

Jag vill avsluta med att säga att Torbjörn är en av de bästa kamrater jag fått möta. En människa som är generös med sig själv och sin omgivning och som bar på egna tankar både vad beträffar skog och människor. 

Frid över Tobbes minne.

Vännen Tage Fjellner