Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bertil Wikström, Strömsund

/

Bertil Wikström, provinsialläkaren i Strömsund, har efter många års sjukdom fått öppna sin mottagning hinsides.

Annons

Han föddes i Gammelstad utanför Luleå för över 90 år sedan. Pappan var skohandlare.

Bertil hade en rejäl utbildning med sig i ryggsäcken när han på 1950-talet kom till Strömsund och på kungligt papper utnämndes till provinsialläkare. Det var mycket fint på den tiden.

Han rekryterades av svågern Yngve Gamlin, gift med Bertils syster Britt.

Jag brukar skilja mellan läkare och doktor. För mig är en läkare en som behandlar symtom med piller efter att ha tagit en hoper prover. En doktor är en som kan bygden och deras invånare, lyssnar och förklarar. Doktorn med stort D undersöker patienterna inte för att snabbt bli av med dem, utan söker symtomens ursprung. Den riktige doktorn tar reda på orsaken och behandlar den och inte något diffust symtom med mera piller.

N´Bertil tog emot 30-40 patienter per dag och ansåg att den friske doktorn skulle åka hem till den sjuka patienten. Han gjorde ofta tre fyra hembesök på kvällen.

Jag fick ibland följa med på långa nattliga sjukresor till byar i det jättelika revirets utkanter.

En gång i Högbynäs knackade vi på. Där stod han med sin läkarväska och en för stor blazer som han fått av svågern Gamlin och en toppluva på skallen.

"Inga jäkla nasare", sade damen som öppnade, "vi väntar på doktorn".

N´Bertil eller n´Wikström som han kallades, hade en noga skyddad privat sfär men kunde utanför denna vara mycket personlig. Man kände som patient att man var till 100 procent i fokus, han lyssnade, avbröt inte berättelsen, inga stickfrågor för att inte störa patientens ofta väl inrepeterade sjukhistorier.

Han undersökte noga med torra varma händer.

Hans klädvanor hade aldrig något som skulle kunna kallas mode över sig. Raggsockor stickade av någon tacksam patient, tofflor bruna med kork i sulan, Fjällrävenbyxor och en rutig flanellskjorta.

Vid undersökningar från låren upp till naveln och däremellan liggande kroppsdelar tog han på sig en vit rock.

Många läkare har den vita rocken för att skydda sin person, han hade den för att inte bli nedsmutsad.

Det hände att han med sin primitiva röntgenutrustning röntgade både hundar och andra djur och en gång en örn. Ibland med hjälp av veterinären men ibland av lantmätaren en våning upp.

Jag har sett hur han i pappas butik mött patienter som ville ha ett recept, då skrev han på Icapåsen och en gång på en patients underarm.

N´Wikström hade en lokal gloria. Det var han som fick mig att mot min pappas och mammas vilja att vara flitig nog att komma in på medicinarutbildningen. Han var och förblev hela tiden en aldrig uppnådd förebild.

När jag var stadsjour i Östersund på julloven som kandidat fick jag ringa honom vid vilken tid på dygnet som helst för att få råd. Han var lika klok som brett kunnig.

Han läste avancerad medicinsk litteratur men var väl orienterad i den aktuella skönlitteraturen och både modern och klassisk musik. Han var god vän med många författare och kändisar, bland andra PO Sundman och Vilgot Sjöman.

Han personlighet genomsyrades av djup empati, en vetgirig nyfikenhet på allt nytt och en humor som aldrig gick ut över patienterna.

Jag fick en gång en remiss skriven i all hast på en lös papperslapp när jag var gynekologjour.

"Hej Nisse.

Skickar xxxxx yyyyy för bedömning.

Blödningar, flytningar.

Hälsningar

Bertil."

En annan remiss:

"Hej.

5-åring svalt en krona, inget har kommit ut inte ens växel.

Hälsningar

Berra."

Efter många år i den täta Alzheimerdimman har försynen tagit sitt förnuft till fånga och han har nu tagit sitt sista blodtryck.

Saknad och sörjd av alla oss som fått ynnesten att lära känna honom och lära av honom.

Han var en riktig doktor.

Nisse Simonson

Mer läsning

Annons