Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Karin Mariann Olsson, Östersund

Mariann kom till världen under krigsåren och pappa John fick skynda hem till Artillerigatan på permis från beredskapstjänstgöring.

Annons

Efter kriget föddes systrarna Ewa och Gunnel. Då var Mariann bara fem år gammal men lyckades mobilisera alla barnen i kvarteret att vandra till Badhusparken. De blev stoppade en bit på vägen och Mariann fick gå och lägga sig mitt på blanka dagen som straff. Enligt farmor Anna var hon ett ”vildskinn” som cyklade ikapp, slog sig halvt fördärvad och hamnade på sjukhus.

Hon växte upp på Bangårdsgatan och i Småbodarna med hästar och ridning i Blå Stjärnan som sitt stora intresse. En gång ropade hon in en slaktfärdig häst på auktion. Föräldrarna blev som tokiga men hästen fick bo hos godmodiga morfar Johan i Alsen.

Mariann träffade Kurt på danspalatset Runeborg. Hon förlovade sig tidigt men skulle skaffa utbildning och ha egen plånbok före giftermål, sa mamma Mia. Så hon läste till sjuksyster och bodde på internat innan hon blev barnsjuksköterska med första jobbet i Eskilstuna.

Hon gifte sig med Kurt och sedan kom barnen Viktoria, Jenny och Anna.

Som militärfamilj gick flyttlasset via Motala, Stockholm och Borensberg för att så småningom landa på Frösön. Mariann övertalade Kurt att hans föräldrahem i Los skulle bli sommarhus och där fick hon sitt sommarparadis med morgondopp och talldoft.

I allt Mariann företog sig var hon den naturliga pedagogen, på jobbet som vårdlärare, studierektor och chef, på fritiden ledare i motionsgymnastik och senare som yogainstruktör. I familjen var hon den som såg till att barnen övade torrsim på gräsmattan, tränade plogen på skidor och matlagning i Marianns köksskola. Men maten smakade kanske som allra bäst med vännerna i Matjuntan.

När barnen var utflugna började resandet och då gärna till exotiska länder. Kurt gick hastigt bort 2009 och lämnade en stor saknad efter sig. Yogan tröstade och kärleken till barn och barnbarn, systrar och nära vänner bar henne.

Mariann hade en osviklig förmåga att vara tacksam för det lilla och vara närvarande i nuet. Hon tänkte gott om sina medmänniskor, dömde sällan, hade nära till skratt och bar på en trygghet och självklarhet i tillvaron även när hon började bli glömsk. Under sin sista tid var hon trots svår sjukdom orubbligt lugn, ofta med en dråplig humor och hela tiden nöjd med livet.

En vacker, stark, klok och omtänksam kvinna har lämnat oss och i knallrött läppstift ska vi minnas henne. God natt, sov gott – och dröm om den som hjärtat fått.

Döttrarna Viktoria, Jenny och Anna

 

Annons