Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Olle "Rajd" Andersson, Östersund

Olle "Rajd" Andersson har vid en ålder av 87 år avlidit efter en kort tids sjukdom. Hans närmast anhöriga är barnen Eva och Ola, barnbarnen Miguel, Lisa och Sara samt syster Laila.

Annons

Efter att som ung misslyckats att bli renskötare (han uppfattade inga renmärken), fick min far i skarven mellan 40- och 50-talen ta nya tag i skogen med huggning, flottning och vakta kolmilor. Hur många har den erfarenheten idag? Han trivdes i efterhand bra där, det gjordes ingen åtskillnad på folk, bara man var beredd att hugga i.

Men min far ville vidare och sökte sig till Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Där mötte han många andra fattiga men kunskapstörstiga unga samer. Och speciellt en: En liten, glad och energisk flicka från Arjeplogsfjällen, Ella Margit Kuhmunen.

"Vi hade hamnat i samma disklag på skolan och vi kom att diska tillsammans livet ut. Jag föll för hennes smilgropar och där blev jag kvar", mindes Olle Rajd. Av glädjen till varandra och att de tvås hjärtan matchade kom vi tre barn till, lystrande till de kommandolika namnen: Dan, Eva, Ola, kom och ät nu!

Det var en passion som överlistade döden, menade min far:

- Jag är fortfarande gift, jag har inte sänt några papper för att skiljas, sa han efter sin frus bortgång. Han inledde aldrig mer en relation.

På skolan var det en lärarinna som anade vad min far var ämnad för, nämligen journalist. Olle Rajd visste knappt vad det var, men övertalades att söka volontärtjänst på Norrbottenskuriren. Av en slump var han en lördag på tidningen, när en vaktmästare kom springande med en kamera, vrålandes: "Det är en man som håller på att drunkna i hamnen! Du som ska bli journalist, stick dit!"

Han sprang dit och bevakade den första helikopterräddningen i Sverige. På ren instinkt begav han sig till sjukhuset och fick en scoopartad intervju med den räddade. Han var, banalt uttryckt: Rätt man, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.

Sen följde en lyckad 50-årig journalistisk karriär, där han från början hade dålig självkänsla, men kom att utveckla ett oomkullrunkeligt självförtroende, på gränsen till stöddighet, men han visste sitt värde. Privat var han mer timid. Han var en genuin tidningsman - en riktig murvel - som tyckte bäst om att redigera. Rubriksättning, som kanske några nedlåtande kallar det, men egentligen är det sysselsättning som inbegriper båda hjärnhalvorna i form av logiskt tänkande, språkkänsla, viss konstnärlighet samt ett kreativt rubriksinne. Det är inte alla journalister som klarar av att vara tidningsmakare.

Sitt sista uppdrag avslutade Olle för den samiska ungdomstidningen Sàminuorat. "Jag var världens äldste knattereporter, 75 år", konstaterade min far förnöjt.

Enda plumpen i karriären var tiden på radion. Olle hade en något tunn röst och han hade en tendens att smacka. Hans hulda hustru undrade om han sände från ett stall...

Vad han lokalt blev känd för var de på 80-talet uppskattade kåserierna i LT. De uppfattades som halsbrytande och satiriska, full av skrönor och kufar men de hade som i stor komik en allvarlig underton; folket i Stora hopplösheten efter övre Ljungadalen var måhända fattigt, men rikt på gemenskap och historier.

När Olles fru för drygt trettio år sen avled slutade han att skriva kåserier.

- Jag skrev de här "kåsen" för att höra henne klucka i sängen bakom tidningen på lördagsmorgonen. All glädje tog slut, menade min far.

Sista åren var svåra för honom; sorgen var det sår som tiden ej kunde läka och inte blev det bättre när hans äldsta barn, Dan, för sju år sen dog i förtid.

Jag och min far kom genom åren allt närmre varann. Av skäl man inte ska gå närmare in på, kom vi under en lång period dela umgänge och lägenhet. Vi flyttade in som far och son men skiljdes slutligen åt som vänner.

Sonen Ola

    

Annons