Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missriktad Larssonsk välvilja öppnar för nygammal fattigvård

Annons

Vid halvårsskiftet införs en fritidspeng i den svenska socialpolitiken. Pengen ska gå till familjer med barn i årskurserna fyra till nio och grundkravet är att familjen haft sin utkomst från försörjningsstöd minst sex av det senaste årets tolv månader.

"Barn som inte har råd att vara med i till exempel idrottsklubb eller musikskolan drabbas i dag av ett utanförskap som känns och syns. Det är därför mycket glädjande att vi i dag lägger ett förslag om fritidspeng" sade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) när förslaget presenterades i mitten av februari.

Om Maria Larsson s partikamrat Gert Fylking velat göra en insats för svensk politik hade han varit på plats och ropat "Äntligen!" För hur många fler än Maria Larsson gladdes åt föräldrapengen?

Absolut inte Lagrådet som några veckor efter barnministerns presentation gjorde tummen-ned för fritidspengen. De vida ramarna för denna gör att "allt som kan betraktas som fritidsaktivitet kommer att omfattas, i vilket begrepp t.ex. dataspel, bio- och museibesök, matlagning m.m. måste anses rymmas."

I sin vidsynthet har nämligen Maria Larsson inte begränsat begreppet "ledare" för aktiviteten till stofiler som fotbollstränare eller pianolärare. Även ett äldre syskon som går med på bio duger bra. Kravet på regelbundenhet kan anses uppfyllt när "den som leder verksamheten bestämmer att den ska äga rum t.ex. varannan vecka."

Hur stor pengen ska bli har inte spikats än, men summan 3 000 kronor per barn och år har nämnts. Det är alltså inga stora pengar det handlar om.

Men administrativt är fritidspengen en mardröm. För att få ut den måste kvitton på de faktiska utgifterna redovisas och hur dåligt avlönade socialsekreterare än må vara lär kostnaderna för hanteringen av sån’t som chipsflottiga biobiljetter och handskrivna arvodeskrav från fotbollstränande syskon bli betydande.

Hur mycket det sedan kostar att kommunicera informationen om den nya förmånen på ett antal främmande språk borde vara en godbit för Riksdagens utredningstjänst.

När Lagrådet i fjol yttrade sig över regeringens förslag att stimulera försörjningsstödstagare att börja jobba var juristerna även då starkt kritiska. Bland annat påpekade de att försörjningsstödet ska vara samhällets yttersta skyddsnät men att den principen kan urholkas om lagstiftarna inför olika undantag från grundregeln.

Förslaget om jobbstimulans infördes förstås ändå vid halvårsskiftet i fjol. Och samma lär det bli med fritidspengen.

Hela idén andas gammal fattigvårdsanda. Socialtjänstlagen som tillkom i den anda av totalt ointresse för ekonomiska realiteter som präglade S-regeringarna under 70- och 80-talen hade åtminstone det goda med sig att den skulle göra slut på allt det godtycke som fanns i de gamla vårdlagarna.

Nu tycks de individuella bedömningarna komma tillbaka på bred front.

Maria Larsson vill så väl, men gör så fel. Gång på gång.