Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Mitt liv rinner bara i väg"

Indra Pokhrels mardröm: Han får inte åka, han får inte stanna.

– Snälla, hjälp mig, mitt liv rinner iväg, säger han.

Annons

31-årige Indra Pokhrel tog morgonbussen från Tullingsås till Östersund. Väl framme ringde han och undrade om vi kunde ses. Han hade en historia att berätta.

Tio minuter senare satt vi på ett fik, vi drack kaffe, och han berättade sin mardrömslika historia.

Han hade fått nej på ansökan om uppehållstillstånd, och skulle enligt beslutet skickas tillbaka till antingen Bhutan, Nepal eller Indien, men Gränspolisen hade ingen möjlighet att verkställa beslutet eftersom inget land ville ta emot honom.

Indra sa:

– Eftersom jag inte får stanna i Sverige ville jag tillbaka till mitt ursprungsland, som är Bhutan. Jag kan inte leva så här längre, jag har inga som helst rättigheter. Men Bhutan vill inte erkänna mitt medborgarskap.

Indra har varit i Sverige i fyra år. Han har inte haft tillåtelse att ta ett jobb eller att gå i skola eftersom han inte haft något uppehållstillstånd. Han talar bara engelska. Nu vet han inte vad som ska hända. Söker han sig till något annat land i Europa kommer han att skickas tillbaka till Sverige med hänvisning till Dublinförordningen. Han har hamnat i ett mänskligt dödläge, ett moment 22, där han dessutom är helt utan rättigheter.

– Jag har myndigheternas ögon på mig, men jag kan inte ta ett jobb eller utbilda mig. Jag har inget liv. Och åren går, jag har nu varit på flykt i fem års tid, snälla hjälp mig, mitt liv rinner iväg, vädjade han.

Indra flydde från Bhutan till Indien som sjuåring tillsammans med sin mamma. Hans pappa hade torterats och dödats under det politiska kaos som rådde i landet då. I Indien blev hans mamma sjuklig och drabbades av psykisk ohälsa, och de förföljdes även där. De hade inga papper och var statslösa. Till slut kände sig Indra tvingad att lämna Indien för att kunna starta ett nytt liv.

– Jag hade varken mor eller far kvar i livet och fick hjälp att ta mig till Europa. För fyra år sedan kom jag till Sverige. För tre månader sedan till Östersund och nu bor jag i Tullingsås.

Han berättade om sina dagar. Om att han bara åt och sov och fick tiden att gå. Och så att han nästan dagligen tog bussen till Östersund där han gick omkring på gatorna. Han hade fått några syriska vänner på boendet i Tullingsås och de kunde han umgås lite med. I övrigt var hans liv en enda stor väntan på att just livet skulle börja. Men var? Och hur?

31 år gammal har Indra hamnat i ett Ingenmansland där han inte har några rättigheter eller möjligheter.

– Jag hade hört så mycket om Sverige och synen på mänskliga rättigheter, och så händer det här. Jag är mycket besviken, för jag har inga rättigheter alls, varken skola, arbete eller sjukvård. Och jag har inga papper så jag kan ta mig till mitt hemland eller till Indien. Vad ska jag göra?

Ingen vet.