Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mojos Krönika: Kräftpremiär på gångbron! 

I retrospekt framstår det som om min barndoms sommarlov på Frösön präglades av fiskestunder i den eviga sommarnattens ljumma vindar. Minnet är förmodligen selektivt, men nog var somrarna längre och bjöd på mer solsken förr?

Annons

Jag och en kamrat brukade fiska längs en sträcka som löpte mellan Frösö Båthamn och den mystiska Alpbacken, där rostiga mellanölsburkar i mossan vittnade om tidigare decenniums ungdomsaktiviteter. I jakt på nya fiskedomäner hade vi emellertid upptäckt att gångbron i sundet mellan Frösön och Östersund bjöd på ypperligt fiske efter abborre. Stora stim samlades vid brofundamentet vid Badhusparken där vi metade abborre där med stor framgång. 

Det fanns dock några problem förknippade med detta fiske. Det första var att avståndet mellan bron och vattenytan var ansenligt på sina håll. Detta innebar att abborren fick sprattla och dingla en rejäl stund i luften innan den kunde greppas och lösgöras från kroken. Var det en större fisk hände det inte sällan att fisken lossnade. Den maskförsedda kroken kunde då sätta iväg uppåt i den katapulteffekt som uppstod när spöt rättade ut sig igen. Då gällde det att huka sig. En vän fick en gång sin överläpp genomborrad av en metkrok. En slags tidig läppiercing med icke önskvärt proteintillskott i form av en ringlande daggmask. 

Det andra problemet var att det alltid samlades en månghövdad publikskara på bron som kommenterade minsta detalj i det pågående fisket. Varannan förbipasserande fotgängare ställde den fantastiska frågan : "Få rö nå fiiisk?", vilket blev ganska irriterande efter några timmar. 

Den mest minnesvärda händelsen från denna tid involverar dock inte fisksläktet utan en helt annan djurart.       Vid ett tillfälle stod jag på bron och stirrade ned på den brokiga bottenfloran som bl.a. bestod av rostiga cyklar när jag såg nånting som rörde sig på botten, vid det grundaste stället. Jag knöt på ett gammalt skeddrag med en stor trekrok och försökte haka fast det som rörde sig därnere. Det visade sig att det som rörde sig hakade fast sig själv med hjälp av en stor klo. Upp ur djupet kom alltså en livs levande kräfta, som omgående fick ta plats i fiskhinken. Kräftan väckte en hel del uppmärksamhet innan den började visa tecken på slöhet och återbördades till sitt naturliga element. Den var dessutom svart och såg inte särskilt aptitlig ut. Inte som de röda, dillkokta kräftor vi var vana att se. 

En månad senare läste jag i en av lokaltidningarna att någon hade hittat en intrasslad, livs levande kräfta när han vittjade sitt nät i Brunfloviken. Detta betraktades som en stor sensation då det aldrig funnits kräftor i Storsjön. Om detta visste vi 11-åringar intet, vilket var anledningen till att vi inte tidigare gjort någon större sak av vårt fynd. Detta var dessutom långt innan varje person gick omkring med en kameraförsedd mobiltelefon, redo att in absurdum dokumentera varje sekund av sin tillvaro. Nåja, härmed offentliggörs nu denna händelse, sådär trettio år efteråt.