Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möt Myrvikens Sinatra

Jag tror det var någonstans mitt på Sannsundsbron som jag sa till Susanne:

– Du, jag kan väl inte skriva allt?

– Det är klart du kan!

Annons

Så fick det bli.

Vi hade följt Myrvikens Sinatra till lunchhaket Pelin Meryem. Varje dag sedan 1970-talet hade gänget samlats på ett ställe i byn för att äta lunch, ta en kopp kaffe och prata skit.

Men du kanske undrar, Myrvikens Sinatra?

Okej, låt oss ta det då. Myrvikens Sinatra var musikern, städfirmebossen, karaokekungen och före detta bageriägaren Tårt-Staffan, eller sångaren i dansbandet Eldebro, före detta Staffan Olofsson, gift och numera lydande till namnet Staffan Wilhelm Löwenberg. Han guidade mig och fotograf Susanne Kvarnlöf genom ett strålande Myrviken en septembertorsdag.

Men först hade vi kommit och knackat på hemma hos honom och hustrun Sonja (hon driver en liten butik med stickade produkter) och han hade bjudit in oss i sin 1970-talsstudio där han sedan hade sjungit gamla hits till förinspelade karaokearrangemang.

Hans röst ekade ut över Myrviken, och gick rakt in i journalisthjärtat.

Han berättade om sina projekt, om att komma ut med en ny skiva en gång per år, och om planerna på att återuppväcka dansbandet Eldebros, och så berättade han med värme om sitt engagemang inom storbandsmusiken.

Sedan gick vi ut på bakgården där han öppnade dörrarna till ett gult uthus med röda knutar. Det var uppseendeväckande. För därinne fanns en riktig bar, där var en studioscen med blinkande lampor, och där var ett långbord med plats för ett antal människor.

På väggarna hängde gamla affischer, skivomslag och tidningsurklipp. Det mesta från dansbandsvärlden.

– Här kan vi ha lite middagar och samlingar och så sjungs det en del karaoke, sa Staffan.

Vi bad honom sjunga lite, och han sjöng några strofer ur You've got a friend.

Jag sa:

– Men du Staffan, kan du inte ta oss med till grabbarna?

– Jovisst, kom så åker vi.

Och så hade han skjutsat oss i sin karaokebuss som var inredd som en riktig limousin, och Staffan hade brandgula foppatofflor som smattrade mot asfalten när vi klev ur och gick in på baren.

Klev in och klev in, jag höll på att bli kvar i baksätet i bussen eftersom dörren hade hängt sig, och Staffan fick kämpa en stund innan han fått ut mig.

Sedan gick vi in.

Där hade grabbarna redan suttit en timme.

Staffan sa:

– Tjena grabbar, nu har vi dragit igång gamla dansbandet Eldebros igen, men vi har bytt namn till Äldrebos!

HAHAHAHA …

De andra hade sedan faktiskt blivit lite blyga över vår närvaro. Kanske inte så mycket min, som Susannes. Det verkade inte vara vardagsmat direkt att en kvinna fanns i baren vid den här tidpunkten.

Jag frågade, och vad snackar ni om då?

– Jo, här löser vi världsproblemen.

Då kom ytterligare en man instormande. Han slängde av sig sin tyghatt och sa:

– Här avhandlar vi sex, kvinnor och sång.

HAHAHAHA …

Och så fortsatte han:

– Det är Roger som håller oss uppdaterade. Varje måndag berättar han vad som hänt under helgen.

HAHAHAHA ...

Och så tittade alla åt den som såg ut att vara den yngste i sällskapet, som nästan lite blygt tittade ner i bordet.

Då försökte Staffan bli lite seriös. Han sa:

– Det finns många företagare här. I det där huset på andra sidan är det en frän grej där dom håller på med solceller och sånt. Och så har du ju gamla banken, och där Åkrokens tunnbrödsbageri höll till. Dom var riktigt stora ett tag.

– Jaa, ropade någon, fy fan vilket gott tunnbröd dom hade. Men så blev dom överkörd av Skogaholm.

Då försökte jag:

– Vilka är ni då, ni som sitter här varje dag?

– Vi är en utrotad art ...

HAHAHAHA ...

Jag igen:

– Men Myrviken då?

En av gubbarna svarade:

– Ja, vad ska man säga, Myrviken är väl bra, det finns ju en del småbutika och så, men inte händer det mycket här.

– Dom var ju hit från SVT och filma, men det blev bara stillbilder ...

HAHAHAHA ...

Sedan berättade Rickard Svedjesten en historia som ...nä, Susanne, jag klarar inte att återge den här, men den handlade om en same som hade varit i Stockholm och köpt ...

Sedan hade gubbarna gått i gång på Myrviken.

– Ingenting finns kvar. När jag var liten fanns allt här, men så är det väl med hela byn. det försvinner saker och det kommer nytt.

Då ringde Rickard Svedjestens mobil. Han svarade och sa:

– Jodå, det är nån pytt ta nå slag, faktiskt god, så de e värt å åka hit. Jo! Åsså ere e fruntiummer här! Jo, de e sant, så kom hit du får du se!

Fem minuter senare kom han. En man i Myssjö/Ovikens klubbjacka och blå Fristadsbyxor. Han jobbade på återvinningen.

Då sa Rickard Svedjesten:

– Nämen, nu kom Sop-Hitler å!

HAHAHAHA ...

En stund senare hade vi lämnat Pelin Meryem och Staffan visade oss runt på byn. Han berättade om sin uppväxt, om musikintresset och om folk.

Och han berättade om kollapsen, den som hade fått honom att börja tänka på att leva ett hälsosammare liv.

– Det var 2007 och jag var på G III och spelade och for ihop. Det var en signal om att något var fel. Ambulansförar'n som kom sa att jag var den första han hämtat från G III som var nykter.

Men även efter den smällen var det svårt för honom att helt lägga om stil.

– Men i fjol tog orken slut och min läkare sa "banta eller dö", så då var det bara att sätta i gång. Nu är jag nere på samma vikt som jag hade på 1970-talet. Och jag mår skitbra.

Myrviken by day.

Ungefär som alla andra byar. Utåt lite dött så där, men bara man skrapar lite på ytan så hittar man historierna.

Annons