Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mötet i en hiss slog allt under sportåret 2013

Jag har alltid sagt att jag inte kan bli starstrucked. Jag har till och med sagt att det är en omöjlighet. Jag hade fel.

Annons

När jag kom in på Scandic Park i Stockholm den här söndagen i oktober så insåg jag att jag hamnat på samma hotell som det svenska fotbollslandslaget.

Hotellet var lite som en borg med vakter som hade koll så ingen närmade sig spelarna.

När jag kliver in i hissen inser så står det en skylt att relaxavdelningen på våning sju inte går att nyttja. Det går över huvud taget inte att trycka upp hissen till våning sju. Den är stängd för landslaget.

På frukosten morgonen efter är en avdelning i matsalen stängd. Där får ingen komma in.

Pontus Wernbloom, Erik Hamrén och Tobias Hysén hastar snabbt förbi och in i det stängda rummet.

Jag börjar fippla med mobilkameran. Det kan ju komma förbi någon mer intressantare.

Då börjar en av hotellets anställda att gå runt bland borden. Hon säger samma sak till gästerna runt varje bord.

– Hej! Jag vill bara berätta att vi har fotoförbud på hotellet och det är förbjudet att ta autografer.

De unga grabbarna vid bordet bredvid, iklädda Paris Sant Germains matchtröja, plockar ner sina autografblock.

En kort stund lekte jag med tanken att kunna få träffa Sveriges största idrottsman. Men jag insåg att den chansen var obefintlig.

Jag åkte upp på rummet för att byta om och ta en löptur ute på Haga.

När hissen stannade och dörrarna öppnades så stod det en ensam kille där inne, Zlatan Ibrahimović!

– Tjena, säger jag.

– Tjena, säger Zlatan utan att titta upp.

Under några hundradelar tänkte jag om jag skulle hålla klaffen. Men jag insåg att det här var den enda gången i livet jag hade chans att få en pratstund med Zlatan. Om han skulle be mig fara dit pepparn växer så får jag ta det.

– När kommer du upp till oss i Jämtland och jagar då? säger jag och blir överraskad över hans reaktion.

Zlatan skiner upp med hela ansiktet och säger:

– Jag ska faktiskt snart upp till Jämtland och jaga.

I samma sekund så fattar jag att jag måste röja mitt jobb. Han måste får reda på att jag faktiskt är sportjournalist.

Sedan förklarade jag:

– Under lång tid har jag haft en drömintervju. Och det är med dig. Jag skulle vilja höra varför du byggt hus i Jämtland, om din jakt där uppe och att du kanske säger något snällt om Jämtland.

– Hur ska vi lösa det då? Jag har ju ingen tid nu och vi kan knappast gå genom landslaget med det eftersom det är mer privat. Vi får försöka fixa det, säger Zlatan.

– Jag gör så här. Jag skriver en lapp med mina uppgifter och vad jag vill. Sedan lämnar jag den till dig i receptionen.

– Okej, jag lämnar uppgifterna till en som hjälper mig med sånt här och så får vi se om vi kan lösa det framöver. Ha, det bra, säger Zlatan när vi skiljs och han går ner i källaren till en väntande bil som ska föra honom till ett gym.

Utanför hotellet står autografjägarna och väntar förgäves när jag går ut för att inleda min löptur.

Jag lyckas springa lite vilse på Haga och inser att jag inte kommer att hinna i tid till utcheckningen. Jag ringer till hotellet och frågar om det 'är okej att checka ut senare. Det är det.

Väl tillbaka på hotellet blir det en snabb dusch och packa väskan för att ge sig i väg till ett sportjournalistmöte.

Men först skriver jag ihop ett brev som jag ska lämna i receptionen. På kuvertet skriver jag: Till Zlatan!

Hissen stannar och jag ska kliva in. I hissen står en ensam kille, Zlatan Ibrahimović!

– Men va fan. Du igen! Det är nog meningen att vi ska göra den där intervjun, säger Zlatan och skrattar.

Där står jag bredvid Zlatan Ibrahimovic igen och i handen har jag ett brev till honom.

– Nu behöver jag inte lämna det här i receptionen. Nu får du det direkt, säger jag och lämnar fram lappen.

– Okej, är det här mobilnumret som gäller? Jag ska lämna det vidare till henne som hjälper mig och så får vi försöka styra upp den här intervjun.

– Men du. När jag åker till Jämtland så vill jag helst vara så anonym som möjligt framför allt med tanke på att jag har med mig familjen, säger Zlatan.

Jag förklarar att jag inte är ute efter att röja att han är på plats i Jämtland. Texten kan jag publicera den dag han sätter sig på flyget tillbaka till Paris.

Han nickar.

När vi kliver ur hissen säger jag:

– Jag brukar verkligen aldrig ta bild med mig själv med idrottare. Men nu tänker jag göra ett undantag. Det finns ju ingen som kommer att tro mig om jag inte tar en bild.

– Självklart, säger Zlatan och ler med hela ansiktet när jag fipplande försöker ta en bild på oss tillsammans.

– Nej, det där går inte. Det är bättre att jag tar bilden. Jag har ju längre armar än du, säger Zlatan.

Precis då ser jag att en vakt är på språng i korridoren emot oss. Jag inser att jag är körd eftersom jag brutit mot varenda regel på hotellet.

När vakten har ett par meter kvar så ser han att det faktiskt är Zlatan Ibrahimovic som står och fotar. Han står tyst och tittar.

Han känner nog inte att det är läge att slänga ut den här mannen som trotsade fotoförbudet!

Jag skakar hand med Zlatan och säger att jag verkligen hoppas att vi får till den där intervjun.

– Vi ska försöka lösa det. ha det bra, säger Zlatan innan han smiter in i den avskilda delen i matsalen.

Snart är hans fotbollssäsong över.

Då gör han säkerligen ett flertal besök i vårt län.

Själv sitter jag bara och hoppas på att den där drömintervjun verkligen kommer att bli av.