Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Muppar behövs i debatten

I den svenska middagsetikett ingår det att helst undvika samtalsämnen som politik och religion vid matbordet.

Annons

Det är en förhållningsregel med goda avsikter. De flesta av oss har nog befunnit sig i en liknande situation någon gång. Antingen som åskådare eller deltagare i samtalet som blev ett gräl om vem som har rätt.

Maten den blev kall. Smaker gick förlorade och stämningen runt bordet genast mycket sämre. Kvällen kan sammanfattas som en i bästa fall medioker upplevelse. I värsta fall en otrevlig upplevelse där alla inblandade tackade gud för maten och att inget handgemäng utbröt runt bordet.

Ur dessa situationer tycks samhällsintresserade människor ha utvecklat en dold kompromiss som allt mer formar svensk samtalskultur. För att undvika att Vi har lyckats hitta en åsiktskorridor av ämnen och ståndpunkter som saknar friktion och därmed är lätta att ta upp. Inom denna åsiktskorridor kan politiken diskuteras utan att den skapar ovänskap eller släktfejder. Desto värre är det att befinna sig utanför åsiktskorridoren. Där tenderar åsikterna att stämplas som antingen okunniga, förbjudna eller knäppa. Ibland på goda grunder ska sägas. Det är min mening att vi ska reagera mot åsikter som bryter mot människans rättighet och värdighet men responsen måste vara att åsikten bemöts inte att budbäraren underkänns. Genom att underkänna budbäraren underkänner vi också de demokratiska värden, som åtminstone ryms inom åsiktskorridoren.

Tillbaka vid matbordet. Kalla mig provokatör men det friktionslösa politiska samtalet är för mig ointressant att delta i. För någon vecka sedan befann jag mig på en middag med en öl i handen och möttes genast av ett rejält sömnpiller när samtalsämnen som "vilken tur att vi bor i Sverige" dök upp. Replikskiftet som följde blev genast förutsebart tråkigt. I rad bekräftas det den tidigare sagt och fylldes sedan på med ett nytt exempel. Stroferna handlade om vår välfärd, natur, rättigheter och värst av allt toleransen. Döm om min förvåning när jag nyligen befann mig på en ny middag med ett i princip identiskt sällskap. Återigen var det Sverige och det svenska som avhandlades. Men inom ramen av några dagar hade hyllningskören förvandlats till en allmän klagosång över samma strofer. Nedmonterad välfärd, skövlad natur, rättigheterna försvunna och värst av allt. Att vi var så intoleranta i Sverige.

Där och då insåg jag att åsiktskorridoren i Sverige blivit för smal. Kalla mig provokatör men vart har alla muppar tagit vägen? Nu förtiden återfinner man dem enbart på internet. Har muppen blivit en åskådare vid samtalet? I ett gott syfte om frid och fröjd har åsikterna blivit allt för obekväma. Och därför får den inte längre framföras.

Saken är den att obekväma åsikter utanför den samlade åsiktskorridoren behövs. För perspektiv för samhället framåt, inte tunnelseende. Deras infall livar upp samtalet och genom kritiken utvärderas åsiktskorridorens slutsatser. Om sanningar vi tar för givna ska hålla i tusen år – måste de också stötas och blötas emellanåt.