Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Om bluesens bortglömda kvinnor med Violet Green

/
  • Violet green and all between med Anna Hammarsten, Elsie Petrén, Eva Grund, Jenny Fall, Lena Andersson och Ulla Wrethagen.

Annons

Det är en gråkall och vindfylld Stockholmkväll då jag går in på restaurang Norrport på Roslagsgatan i Stockholm.

Anledningen är att bandet Violet Green and all between ska uppträda och tre av de medverkande, alltså hälften av bandet, är från Jämtland. Det är systrarna Ulla Wrethagen och Lena Andersson från Görvik nära Hammerdal, samt Anna Hammarsten, bördig från Vaplan.

Violet Green and all between består av sex kvinnor: Jenny Fall, Ulla Wrethagen, Anna Hammarsten, Elsie Petrén, Eva Grund och Lena Andersson.

Lokalen är varm och folk trivs i baren och restaurangen. Punktligt klockan 20:00 drar konserten/showen igång och tar oss i publiken med på en resa. Föreställningen kallas ”A tribute to women pioneers in blues and rock'n'roll”.

Bluesen är ju för de flesta mycket mansdominerad, men här ges den ett kvinnligt perspektiv. Den för oss i den tre timmar långa föreställningen från tidigt 1900-tal med sådana som Camille Howard, Lil Green, Etta James och så vidare fram till Janis Joplin, Nina Simone och Tina Turner. Och det visar sig vara ett stort antal artister som presenteras i historieordning.

Föreställningen var från början ett researcharbete för att visa vad kvinnorna inom bluesen och rock'n'rollen har bidragit med. Den visar alltså kvinnornas roll på många sätt – osynlig homosexualitet, men också direkt om droger och kärlek mellan kvinna och man.

Vem visste till exempel att Elvis Presleys ”Hound dog” gavs ut på skiva tre år innan han gjorde det. Då med Big Mama Thornton och låten var egentligen skriven och tänkt att ses ur ett kvinnligt perspektiv. Hon avled 1984 och var en skicklig bluessångerska och spelade dessutom både trummor och munspel. Det hade åtminstone jag ingen aning om.

Den här föreställningen var inte bara bra. Den var förbaskat bra. Ulla Wrethagens gitarrspel såväl med den gamla burkiga Levingitarren till den Hagströmgitarr är absolut brilliant. Sällan har jag hört så skickligt hanterande. Elsie Petrén retas med saxofonen från det subtilt försiktiga till ångestskrin. Trummisarna får sällan någon uppmärksamhet men Eva Grund är remarkabel i takt med Lena Anderssons solida basspel. För att inte nämna de övriga i bandet som gör ett fantastiskt jobb.

För er som har möjlighet att se Violet Green and all between kan jag bara rekommendera att göra det. Fem stjärnor i min bok.

Fotnot: Recensionen är från konserten på restaurang Norrport i Stockholm 27 april.

Mer läsning

Annons