Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket ska till för att Björklund blir kvar

Blygsamhet brukar inte vara Björklunds paradgren, men här hade han faktiskt med fog kunnat konstatera att tiden hunnit i kapp honom.

Annons

I Expressens/Demoskops väljarbarometer som presenterades i förra veckan fick alliansen bara en dryg tredjedel av sympatierna, eller 34,6 procent. Dessutom hamnade både Centern och Kristdemokraterna under fyraprocentsspärren. Till råga på allt minskade andelen osäkra väljare med en tredjedel, från 21 till 14 procent.

Avståndet mellan blocken är nu nästan 20 procent. Folkpartisterna som i helgen samlades till riksmöte börjar mellan skål och vägg diskutera vem som ska efterträda Jan Björklund i händelse av ett valnederlag.

Björklund själv verkar ta läget med ro. I sitt inledningstal på internationella kvinnodagen ägnade han en stor del av tiden åt jämställdhetsfrågor. Helt rätt dels med tanke på tajmingen, dels för att jämställdhet seglat upp som en profilfråga för FP sedan Maria Arnholms entré som minister för ett drygt år sedan.

Även Ukraina fick stor plats i Björklunds tal. Han utlovade rent av ett snabbspår in i EU för landet – och det kostar inget att säga, för något sådant lär det aldrig bli. Det vet rimligen Jan Björklund också, men som signal om internationellt engagemang lät det kraftfullt.

Däremot hördes inte ett ord om försvaret eller om Gotland, som major Björklund tidigare velat stationera 5 000 man stående trupp på. Blygsamhet brukar inte vara Björklunds paradgren, men här hade han faktiskt med fog kunnat konstatera att tiden hunnit i kapp honom. I gengäld var han tyst även om skolan, där tiden gått ifrån honom.

Sett till valresultaten har Folkpartiet stagnerat på en historiskt sett låg nivå. 2002 års "Leijonkung"-effekt var en engångsträff, betingad dels av Urgamla moderaternas haveri, dels av Lars Leijonborgs krav på att invandrare måste ta ett eget ansvar för integrationen genom att lära sig svenska.

Jan Björklund fortsatte på kravställarlinjen med fokus på skolan, ungefär som Annie Lööf fortsatte på Maud Olofssons entreprenörs- och företagarlinje. I båda fallen har resultatet blivit en utarmning av partiernas budskap. Folkpartiet har dock en större bredd av självständiga toppolitiker som gjorde att partiledaren aldrig blivit lämnad lika ensam på scenen som Centerns.

Folkpartiet har också betydligt lättare att hantera konflikter än Centern. När FP-distrikten efter valet 2006 började signalera att de var trötta på Lars Leijonborg dröjde det inte länge innan han packade ihop och gick. Nu börjar det bli dags för Jan Björklund att flyttstäda.

Birgitta Ohlsson har av många setts som hans givna efterträdare. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Som konfrontationspolitiker är hon inte minst med tanke på sin hårdföra pro-israeliska linje nästan strået vassare än Jan Björklund, och kamplystnad har knappast visat sig vara av godo för Folkpartiet. Både EU-parlamentarikern Cecilia Malmström och Maria Arnholm har mer nyanserade personligheter och kan appellera till en borgerlighet som tröttnat på ilsken retorik.

Men först är det val.