Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Någonstans där nere ligger en av mina kompisar. Vi vet att han är död.

Att köra bil i Bolivia är en upplevelse som nästan är omöjlig att beskriva. Aggressivitet blandat med obefintlig körkortsutbildning, obegriplig rondellkultur, total avsaknad av skyltar, och en oomkullrunkelig övertygelse att "Jag är viktigare än alla andra, flytta på er".

Annons

Om det inte vore för att de flesta bilar är så utslitna att de aldrig får upp någon nämnvärd hastighet hade det kunnat bli skrämmande, men nu blir det mest patetiskt. Jag fick fort lära mig att tuta istället för att bromsa, och tydligen är det skrytigt att ha lyset på. Glödlampor är dyra, så de flesta stänger av allt elektriskt på sina bilar. Även på natten.

Ok, jag överdriver lite, men när jag för några veckor sedan klev in i en hyrbil på Arlanda för att köra hem till Rödön slog mig tanken om och om igen, hur enormt stora skillnaderna är. Att köra i Sverige blir nästan tråkigt i jämförelse. Ju längre norrut vi kommer desto mindre trafik, och efter Sundsvall har vi vägen nästan helt för oss själva, förutom killen bakom oss i en silverfärgad Subaru. Han hade sin lilla dotter sittande bredvid sig i framsätet utan barnstol. Det slår mig att man inte ser det speciellt ofta i Sverige, att vi tar det där med säkerhet nästan för givet.

Det får mig att tänka på en fjälltur jag hade i Norska fjällen för ett par år sedan. Jag gick ensam, och hade packat min ryggsäck alldeles för full. Vädret slog om, och jag blev tvungen att gå mycket längre än jag hade tänkt mig. Först vek sig ena knäet, sen det andra. Jag kröp omkring på fjället i mörkret, sov i en stuga jag hittade, och dagen efter kröp jag upp på en fjälltopp där det fanns mobiltäckning. En timme senare satt jag i en ambulanshelikopter men en kopp kaffe i ena handen, och en bit mjölkchoklad i den andra. Men jag var aldrig rädd. Jag visste ju att det skulle komma hjälp.

Några år senare står jag på kanten till Bolivias Death Road och tittar ned. Någonstans därnere ligger en av mina kompisar, som just åkt över kanten med sin motorcykel. Han föll så långt ned att vi aldrig hörde när han landade, och vi vet alla att han är död. De andra ropar ändå hans namn, och de flesta försöker klättra ned till honom för att hjälpa honom. Själv står jag där med min första hjälpen-påse i ena handen och mobilen utan täckning i den andra.

Jag frågar om vi inte borde köra och hämta hjälp istället. De andra bara tittar på mig.

"Vad menar du med hjälp?" frågar de "Här finns ingen hjälp". Vi får ned ett rep, och lånar en bår av en turistbuss som kommer förbi när vi står och drar. Fem timmar senare kommer ambulansen, och med deras hjälp får vi upp kroppen. Det finns ingen plats för liket inne i ambulansen, så vi får surra fast det på taket istället, med fötterna stickandes ut över bakrutan.

Gänget tar ett sista farväl av sin vän. Jag har bara känt dem några veckor, men många av dem har växt upp tillsammans. Jag står lite avsides, med blandade känslor. Glad för att jag lever. Ledsen för att kompisen är död. Nervös över att lämna över kroppen till mamman, ännu en sak vi låter proffsen ta hand om hemma i trygga Sverige. Funderar på om jag kommer kunna tvätta bort blodet från lundhagarna. Gör mig redo för att sätta mig på motorcykeln igen, och köra i formation efter ambulansen. Allt jag ser är ett par fötter som studsar på ett biltak, och hela turen hem går som i en dimma. Det enda jag tänker på är att jag måste hem till min fru och min dotter. Och att inte ramla ned, såklart.

Efter tre avslappnade veckor hemma på Rödön beger vi oss åter tillbaks till La Paz, till kaoset, där ett körkort är billigt att köpa och respekten för medtrafikanterna obefintlig. Här gäller det att vara vaken. Dessutom är La Paz nog en av världens minst handikappvänliga städer, utan varken trottoarer eller ramper, så motorcykeln ligger ute till försäljning. Äventyrsplanerna blir lite bantade, men vi har i alla fall fyrhjulsdrift så vi tar oss till affären. Och så får man tuta då och då, det är kul.

---

Krönikan är skriven av Anders Backman - före detta shippingspecialist från Rödön som sadlat om till frilansjournalist i Sydamerika. Bosatt i La Paz, Bolivia.

Annons