Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Naivt och farligt att erkänna Palestina

Annons

Bertil Anderssons insändare om Israel-Palestinakonflikten behöver både nyanseras och korrigeras.

Till att börja med vill jag återupprepa några relevanta och viktiga bakgrundsfakta från en tidigare insändare då dessa fakta ofta glöms bort.

Man bör alltid ha i åtanke att judarna kom till ett nästintill öde land bestående av sumpmarker vid återvändandet i mitten av 1800-talet. Merparten av marken köptes dessutom till överpris av turkar så det var alltså ingen initial fördrivning av araber från judarnas sida.

Judarna skapade i stället många arbetstillfällen och detta stimulerade arabisk inflyttning från grannländerna.

Ett andra viktigt konstaterande är att araberna redan 1921 fick 78 procent av det ursprungliga Palestinamandatet i form av Transjordanien. Det faktum att araberna sa nej till två delningsförslag och vägrade acceptera Israels existens måste också tas i beaktande när senare händelser studeras.

När det gäller Anderssons insändare har han rätt i att FN:s resolution 181 (delningsplanen) från 1947 inte är juridiskt bindande, men NF:s deklaration från 1922, som senare övertogs av FN, är däremot fortfarande juridiskt bindande och det nämner han inte.

Att delningsplanen inte är bindande beror för övrigt på att araberna förkastade den. Cynthia D. Wallace, filosofie doktor i internationell rätt vid universitetet Cambridge, påpekar att judarna har den juridiska rätten till återstående landområden i det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga all mark väster om Jordanfloden. Detta inkluderar Västbanken, Gaza och hela Jerusalem.

Även Stephen Schwebel, före detta president i internationella domstolen i Haag och professor i juridik vid universitetet i Harward, betonar Israels juridiska rätt till området.

Med andra ord menar dessa, i likhet med många andra sakkunniga jurister, att talet om israelisk ockupation är felaktigt. Det bör också poängteras att det var palestinaaraberna som startade inbördeskriget efter delningsbeslutet 29 november 1947. Detta påtalade FN i februari 1948 och bekräftades dessutom av arabledaren Jamal Husseini i april samma år.

Andersson nämner inte heller att det var de kringliggande arabländerna som startade kriget efter staten Israels utropande 15 maj 1948.

Att diskutera flyktingproblemtiken utan ovanstående bakgrundsfakta blir synnerligen haltande. I fråga om flyktingarna måste man, i motsats till Andersson, först och främst redogöra för flyktingarna på båda sidor.

De judiska flyktingarna från de arabiska grannländerna var mellan 700 000 och en miljon (beroende på källa). Skillnaden var att Israel tog emot sina flyktingar medan arabstaterna vägrade göra detsamma.

Från israeliskt håll menar man att detta agerande hade som mål att upprätthålla konflikten och därmed vinna omvärldens sympatier. Att judarna skulle ha fördrivit 325 000 araber under det inbördeskrig som palestinaaraberna startade finns det inga belägg för.

Samtida tidningsrapporter nämner ingenting om att judiska styrkor skulle ha fördrivit araber med våld. I stället används termer som ”flyr” och ”evakuerar”.

En brittisk polisrapport från april 1948 förklarade att ”judarna gör allt de kan för att övertala den arabiska befolkningen att stanna kvar och fortsätta med ett normalt liv”. I det sammanhanget bör tilläggas att britterna snarare stod på arabernas sida i konflikten. Araberna valde trots övertalningsförsöken att evakuera av olika anledningar.

Det ska dock sägas att det förekom enstaka judiska attacker mellan 29 november 1947 och självständighetsförklaringen 15 maj 1948 men dessa hade tydliga orsaker.

Offensiven mot araberna i Jerusalem i december 1947 berodde på att araberna stängde av alla judiska transporter till staden i ett försök att totalbelägra den judiska befolkningen. Attacken mot Jaffa hade som mål att stoppa den arabiska beskjutningen från området.

Givetvis kan det ha förekommit misstag och fall av fördrivning men då måste man fråga sig i vilken mån man kan kräva felfritt agerande från ett land som blir anfallet. Det hade inte existerat några arabiska flyktingar överhuvudtaget om araberna sagt ja till delningsförslagen 1937 och 1947.

Israel är i dag villigt att förhandla om en tvåstatslösning på den återstående delen (22 procent) av det ursprungliga Palestinamandadet, trots att de både har den historiska och juridiska rätten till hela området.

Men att i dagsläget, likt Sverige, erkänna en stat vars styre har många likheter med IS är inte bara naivt och farligt, utan ligger också i strid med EU och FN:s säkerhetsråd.

Hamas, som för övrigt är folkvald av palestinaaraberna, är en terrorstämplad organisation som har Israels och judarnas utplåning som explicit mål.

Ett tydligt kvitto på Hamas fientlighet gentemot Israel är deras agerande efter Israels totala tillbakadragande från Gaza 2005. Israel trodde sig byta land mot fred men i stället ökade terrorn och raketattackerna.

Fredrik Näsberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel