Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När allt redan har hänt, händer det om och om igen

Han hade ringt en grågrinig måndag i mars och sagt, nej jublat, att han hade fått modelljobbet.

Annons

Nu väntade Stockholm, sedan Paris, ja världen. Hon hade sagt, och försökt låta glad, att det var ju jätteroligt. Grattis min gullegubbe! Han hade hört undertonerna. Frågat: tror du inte jag klarar mig? Jag mår bra nu! Och hon hade inte velat förstöra ännu en dag med sitt tjat, sin oro, sina tunga tankar, utan genast gått in i sin medberoenderoll och sagt att det är väl klart att allt ska gå bra! Kram, kram.

Han hade inte ringt på ett par långa månader. Och hon hade tillbringat mycket tid med att städa den lilla lägenheten, läsa ut några låneböcker, även om hon nuförtiden inte kunde begripa vad hon läste, gå fram till mobilen och titta om han kanske hade ringt, men nej.

Han hade inte ringt och hon hade inte ringt. Han var 22 år, och behövde inte sin desperata mamma som mest smågrät. Sin pappa däremot hade han behövt se mer av. Men han, pappan, hade skaffat sig ett nytt liv, minsann. Gått ut ur deras sedan 30 år gemensamma hem, utan att vända sig om. Utan att vända sig om. Rakt i famnen på en ung, glad kvinna som gett honom en ny liten son att inte bry sig tillräckligt om. Kanske en robust och fotbollstokig son den här gången. Den äldre sonen, modellsonen, matsonen, hade varit lite väl känslig, lite väl duktig, lite väl mager. Ja, definitivt alldeles för mager. Och det blev värre med det. Och hon såg det och gömde bilderna bakom ögonlocken. Ville inte se, orkade inte, hon med sin migrän, och vad skulle folk säga? Sedan kom ryktena. Vällde in genom väggar och ventiler. Han hade tagit en överdos av bli-mager-på-nolltid-piller och hamnat på sjukhus i Paris. Ville inte, vågade inte ringa henne. 

Hon hade tänkt ut vad hon skulle säga när hon ringde honom: Se så det blev! Det visste jag väl att man inte kunde lita på dig! Nu får du rycka upp dig. Skaffa dig ett ordentligt jobb, ät normalt. Du kommer inte hem igen förrän du tagit tag i ditt liv. Sådana saker skulle hon säga och låta bestämd på rösten. I sanning en prövning för en kvinna som alltid frågat först hur alla andra mår och sedan, väldigt mycket sedan, lite urskuldande, tänkt en liten smula på sig själv också. Vad blir det kvar av allt när allt redan har hänt? Vad blir det kvar av allt när allt redan har sagts? 

Hon hade ringt honom en vacker vårdag, solen var stark, hon kände sig svag. Mamma, sa han och lät liten på rösten. Och hon sa inget av allt det hon hade tänkt säga. Hon sa bara att det skulle ordna sig. Hon hade hoppats länge nog nu att allt skulle ordna sig. Visst skulle det? Visst?