Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det är allvar måste jag skriva på en mac som har Works

Jan Guillou och Ulf Lundell är två av landets mer uppburna skribenter.

Annons

För läsaren kan de tyckas inte ha så mycket gemensamt. Guillou står för grundligt researchade texter som inte direkt kännetecknas av onödigt känslosvall.

Lundells författarskap bygger däremot på yvigt spånande och ibland en ordsvada som inte verkar ha föregåtts av någon mera handfast planering.

Men det finns en sak som förenar dem. De skriver fortfarande på gamla manuella skrivmaskiner. "Akustiska" skrivmaskiner, som Lundell säger.

De har följaktligen bunkrat upp med skrivmaskiner så att de klarar sig under resten av sina författarkarriärer och kylskåpen är fyllda med inplastade färgband.

Fler än en kan säkert tycka att detta är höjden av koketterier. Men så enkelt är det inte. De gamla skrivmaskinerna innebar ett mera fysiskt sätt att skriva.

Trycket från fingrarna fick typerna att mekaniskt slungas iväg mot papperet med en ljudlig smäll. Genom skrivmaskinen hade man nästan en fysisk kontakt med den text som växte fram. Var det frågan om riktigt starka känslor kunde det rent av gå hål på papperet.

Jag hade själv när det begav sig lite svårt att anpassa mig till att skriva på datorer. Det kändes som att gå från en konsertflygel till en synt.

Att det bevisligen är mycket enklare att ändra datorskriven text är inte nödvändigtvis bara en fördel. Just att det är lite roddigt att ändra text på papper gör att man måste ligga lite före i tanken och det skrivna blir på så sätt en aning mer konkret och definitivt redan när det skrivs.

Det här är kanske inte nödvändigtvis något som läsarna lägger märke till. Men det är en ton och ett förhållningssätt som känns i skribentens resonansbotten.

När jag bytte skrivinstrument fick dataavdelningen installera ett särskilt program hos mig. Det hette Tappy type och gjorde att det lät som en gammal Halda när jag skrev. Ett tryck på en bokstav blev till ett ljudligt "tjopp" och tryckte man på enter så ljöd ett "tjong" och ett "pling" som när vagnen skickas tillbaka för att inleda ett nytt stycke.

Det kan ha funnits någon på redaktionen som betraktade mig som en bakåtsträvare. Och det var jag ju också. En stolt sådan.

Men, de praktiska fördelarna med att skriva på en dator överväger ju i längden. Det erkänner jag förbehållslöst, även om jag misstänker att den uppmärksamma läsaren anar mina känslomässiga band till "akustiska" skrivmaskiner.

Fast jag har numera drabbats av ett dilemma som påminner en aning om Guillous och Lundells. Framför allt när man skriver längre skönlitterära texter är det viktigt att kunna göra det på ett program som liksom kan simulera den där fysiska förbindelsen mellan tanke och text.

"Word" tycker jag till exempel är helt hopplöst. Det lever sitt eget liv och hittar på en massa saker som jag inte bett om.

I stället gillar jag det program som från början hette "Claris Works" och senare hottades till och hette "Apple Works". På nyare Macar finns inte det programmet kvar, vilket besvärar mig djupt.

Jag äger en äldre stationär Mac som har "Apple Works". Den skriver jag på när det är allvar.

Men nu har det hänt det som inte fick hända. Datorn håller på att klappa ihop. Skärmen börjar se ut som ett psykedeliskt rus.

Är detta slutet på min författarbana? Eller finns det möjligen någon där ute som på Guillou-manér har en gammal Mac i kylen, som ni är beredd att göra affär med?

Annons