Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När det brakar in en älg bland Monicas textilier

I det innersta rummet på Galleri S har ett antal sönderrivna tygstycken rullat ihop sig till en kroppslig enhet som påminner om en hund eller kanske ett lejon.

I rummet intill tittar svarta slipsflugor fram i utdragslådor under tjocka lager av svarta näsdukar och andra sorgattribut.

Och i entrén domineras rummet av en stor ryamatta, ställd på högkant och med ordet ÄLG i knalligt gula jättebokstäver.

En kommentar till älghudar och andra jakttroféer?

– Ja, något åt det hållet, skrattar Monica Nilsson, som i dag öppnar sin utställning "Oväntat avbrott" på Galleri S i Östersund.

– Jag har tänkt mig att älgen kommer in och förändrar ordningen i det ganska hårt redigerade material jag visar i de andra rummen. Ett oväntat besök kan ju ställa allt på huvudet och orsaka en förändring.

Monica är född och uppvuxen i Östersund och hann gå en vävutbildning på Jämtslöjd efter gymnasiet innan hon flyttade till Stockholm och gick textillinjen på Konstfack.

– Jag hyser en hatkärlek till tyger, de är å ena sidan så formlösa och svåra att hantera och samtidigt så sensuella och uttrycksfulla. Jag återkommer ständigt till tyger.

Och påfallande sensuella blir hennes ansamlingar av tygrullar och rivna tygstycken som formerar sig som kroppar eller varelser.

– Jag gillar att återvinna material, många av de här tygerna kommer från min mamma och mormor. Samma sak med älgmattan, den är gjord av återvunna matt-trasor.

I de inre rummen finns ytterligare en kommentar till älg-hudsmattan i form av en färsk ÖP vars framsida nyss dominerades av en flicka som bär på ett utskuret älghjärta - tidningen är inlagd i en fönsterruta med snedställda persienner.

Förbrukning och synen på liv och död hanterad i konstnärlig form. Också de återvunna tygerna vill diskutera vår konsumtionshets och ständiga förbrukning.

Hon ställer också ut sina egna almanackor som en påminnelse om tidens flykt, själv vill Monica liknas vid en envis trädgårdsmästare – inom det textila fältet.

Tygbuntarna kan också ses som en stillsam hyllning till årtionden av kvinnligt hantverk, fram skymtar nogsamt broderade initialer på örngott och lakan. Nu ligger de sönderrivna och vrider sig på bordet, snörena sträcker hjälplösa ut sig.

Fast lukten av tvättad bomull finns kvar, sannolikt är de lufthängda på ett klädstreck nära oss.