Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När en människa försvinner

Det var sent på eftermiddagen när jag kom till Bräcke. Med mig hade jag ett moln av blötsnö som nu vräkte ned över den lite malliga stationsorten.

Jag tänkte på Åke. Och jag tänkte på vad som händer med en ort där en människa en dag bara försvinner. Jag ville veta.

Annons

Till det yttre och vid en första anblick: Det rullade på. Folk gjorde sina vanliga bestyr, gick ut med hunden, tankade, köpte hamburgare och tittade på teve.

Samtidigt de där funderingarna kring Åkes försvinnande, vad hade hänt?

Och på flera ställen i Bräcke fanns flygbladen med en bild på Åke och Polisens vädjan till invånarna om hjälp att söka.

87-åringen, som han fick heta i lokaltidningarna under den första rapporteringen efter försvinnandet, var en av alla dessa anonyma försvunna som vi läser om nästan dagligen.

Sedan blev det Åke, idrottsprofilen. Åke Jonsson, människan, mannen som jag träffade vid ett par tillfällen, den Åke var det som försvann förra torsdagen. Under helgen som gick var 90 personer i gång i Bräcke för att leta efter honom.

Så hade jag åkt till Bräcke för att ta reda på något, riktigt vad visste jag inte. Inte mer än att det fanns en berättelse. Och jag hade kommit med blötsnön samma dag som Åke skulle ha fyllt 87 år.

– Ja, det är hans födelsedag i dag, sa Konsumföreståndaren PO Bergqvist och visade mig in i BSK:s kansli där det mesta andades Åke Jonssons idoghet.

Åkes födelsedag, första dagen utan att någon letade efter honom. Då gick vi runt och PO pratade om Åke med tårar i ögonen.

– Titta här, matchprotokoll från varje Bräckematch sedan starten, och alla tidningsartiklar som skrivits om Bräckefotbollen sedan 1916. Och alla bilder, alla årsberättelser, allt är Åke Jonssons förtjänst, sa han.

Och så plockade PO ner något från en hylla.

– Det här är Åkes första fotbollsskor som han donerade till föreningen.

Åke hade på något sätt varit aktiv i föreningen i 60 år och det mesta hade han sysslat med.

– Prata gärna med Bengt Lindström, du vet, målvakten, han jobbade mycket tillsammans med Åke, hade PO sagt.

Jag satte mig i bilen, i ösregnet när mörkret kom, och så ringde jag upp den gamle stormålvakten Bengt Lindström. Han som stod i IFK Norrköpings mål när Sportspegeln var ung, och när det var remning på bollarna.

Och han hade svarat. Och jag frågade om Åke. Och Bengt sa:

– Ja du, utan honom vet jag inte hur föreningen skulle ha klarat sig, han hade ett finger med i allt. Vi spelade till och med i samma lag en gång.

Och Bengt berättade.

Åke Jonsson var spelare, lagledare, ordförande, han skötte kansliet, producerade årsrapporter, kritade planen, ordnade med sponsorer, fixade fika, skjutsade och hade koll på ekonomin. Och så fotograferade han det mesta och satte in i fotoalbum, allt väldigt snyggt ordnat. Han är ett unikum.

– Du säger "är", tror du att han är i livet?

Bengt drog på svaret.

– Det har jag svårt att tänka mig. Men det känns så konstigt att prata om honom som om han inte längre finns.

– Har du varit med och letat?

– Ja, jag var med i helgen tillsammans med alla andra och letade. Det var en fantastisk organisation och så många ställde upp. Allt sköttes väldigt bra av polisen och Missing people. De kommer väl att fortsätta leta efter honom, tror jag.

På byn pratade många om Åke den här kvällen. På båda grillarna gick snacket. Vad kunde ha hänt? Allt var så overkligt. Kvinnan på en av grillarna sa:

– Det är ju jättejobbigt, och folk pratar om det. Hoppet är det sista som försvinner, man kan ju hoppas att han har satt sig på tåget och åkt iväg någonstans.

PO Bergqvist:

– Nej, det där har de så bra koll på. Han skulle inte ha kunnat åka iväg utan att det kommit fram.

Jag lämnade Bräcke i ett störtregn. Ett Bräcke i ovisshet och förstämning. Men Åke hade fått ett ansikte.