Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När flyktingpolitiken får ett ansikte gör det ont

Förra lördagen satt jag och min 7-åriga dotter och tittade på ett barnprogram på Bolibompa som hon verkligen fastnade i. Det var inte Fåret Shaun eller Minimello utan det handlade om något allvarligare. Det handlade om Naisha som skulle bli utvisad ur landet och hennes bästa väns kamp för att hon skulle få stanna.

Annons

Dottern tittade med stora ögon och följde hur det skulle gå med Naisha som inte fick vara kvar trots att det var krig i hennes hemland.

Varför får hon inte stanna frågade dottern mitt i programmet? Vad ska man svara på en sådan fråga. Att försöka hitta ett vettigt och enkelt svar går inte. Jag försökte förklara att de som bestämmer har beslutat att bara vissa får stanna. Det är bara så. Hon undrade också varför polisen som ska hjälpa människor jagade flickan och hennes mamma.

Det här barnprogrammet på lördagskvällen fick mig genast att tänka på de två barnen i Strömsund, Mona och Leyla, 12 år och 9 år, som varit familjehemsplacerade där i ett och ett halvt år. Medier har rapporterat om hur de grymt nog skulle utvisas ensamma till Tyskland. Deras mamma försvann för ett år sedan och pappan vet de inte var han är. I medier har man också kunnat läsa om flickorna som knappt kan sova längre och inte vågar gå ut för de är rädda att polisen ska hämta dem.

I förra veckan togs utvisningsbeslutet till Tyskland bort och barnen ska få sin asylansökan prövad i Sverige. Ett litet hopp har tänts för flickorna som just skapat sig ett nytt liv med en ny familj i Strömsund efter många traumatiska händelser. Men än vet ingen hur det blir och det kan bli månader av ovisshet för dem.

Är det så här barn ska ha det? Är det humant? NEJ!! Det är så fruktansvärt hemskt. Om du tvekar det minsta på att det här är fel sätt att behandla människor på så föreställ dig dina egna barn eller någon du älskar i den situationen. Försök att ta bort distansen och se människorna bakom! Det borde knyta sig i magen då. Att först ha förlorat sina föräldrar och sedan förlora den lilla trygghet man byggt upp för att få beskedet att man ensam ska utvisas till Tyskland. Även om utvisningsbeslutet till Tyskland är hävt har de här och många andra barn i samma situation fått utstå för mycket.

När flyktingpolitiken får så här tydliga ansikten som Leylas och Monas så är det så svårt att förstå att så många, alldeles för många i Sverige, vill att vi ska bygga högre murar runt Sverige och tänka mer på oss själva. Det känns oförklarligt.

Barnprogrammet slutade lyckligt och dottern kunde andas ut. Naisha fick stanna och hon och kompisen kunde fortsätta vara bästisar. Men hur kommer det att sluta för Mona och Leyla? Vad har de för chans att få sin vilja hörd? Vem lyssnar på två föräldralösa barn från Azerbajdzjan?