Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När hamnen var en levande knutpunkt

Landsarkivets Jim Hedlund berättar om hamnen i Östersund.

Annons

Ibland om somrarna kan jag plötsligt bli alldeles varm i kroppen. Det är när jag hör den tjutande ångvisslan från Thomée – ångbåten som trafikerat Storsjön i över hundra år. Att bara veta att hon finns kvar där i vår hamn, att hon fortfarande tuffar runt på Storsjön och ropar ut sitt tjut. "Här kommer jag, Thoméeee!".

Tala om att ge charm och trivsel till den lilla staden Östersund. Och med charm kommer man som sagt långt. Thomée, tillsammans med ångaren Östersund, är det enda som i dag finns kvar av Storsjöflottan, som en gång måste ha varit en mäktig syn från Östersunds hamn. Om man nu sluter ögonen och fantiserar; Hur var det för cirka 100 år sedan?

I och med närheten till järnvägsstationen och att hela 16 socknar hade ångbåtsförbindelse till Östersund, blev hamnen en viktig knutpunkt för både järnväg- och ångbåtstrafik. Ångbåtarna stod för en mycket stor del av hela Storsjöbygdens gods-, frakt- och passagerartrafik. Det fanns nästan inte en by efter sjön som inte dagligen såg en ångbåt som tuffade förbi eller ankrade vid byns brygga. Runt år 1910 var ångbåtstrafiken på Storsjön som störst.

Hela 19 ångbåtar (Odin, Framåt, Carl XV, Östersund, Thomée, Bergsviken, Aktiv, Öring, Trafik, Idog, Vivo, Bravo, Hebe, Saga, Fram, Frej, Movik, Aspnäs och Tor) trafikerade Storsjön samtidigt och konkurrensen mellan båtarna var ibland stenhård. Det var ett folknöje att stå vid hamnen och höra rop, svordomar och skällsord från arga kaptener som irriterat sig på sina kolleger. Östersunds hamn sprudlade av liv, ljud och rörelse. Ni som i dag hört Thomées ångvissla kan ju bara tänka er hur det lät, när tio båtar tutade samtidigt.

Genom båttrafiken fick den lokala handeln en rejäl skjuts. Det skeppades hästar och kreatur, potatis och spannmål, jordgubbar och mjölk, ja all sorts produkter som ett jämtländskt jordbruk kunde frambringa fraktades via ångbåtstrafiken. Ångbåtarna var även viktiga när träindustrin började nyttja vattenvägarna vid sina transporter.

Hjulångaren Carl XV var den största, finaste och lyxigaste båten av dem alla. Med sina två vackra skovelhjul, två master och salutkanoner i fören, blev kungliga Calle den populäraste båten i hela Storsjön. Carl XV var även utrustad med både dam- och herrhytter, pentry, salong och en stor matsal.

I sin dagbok skriver 12-åriga Ida Larsson om sin färd mellan Östersund och Änge på Frösön:

Lördag 10 juni 1905

"... Klockan halv fyra gick vi och hämtade Anhild och Elsa. Då gick vi ner till båten. Vi for med Thomée. När vi kom dit var de nere vid bryggan och mötte oss. Vi var en hel hop flickor och pojkar som var bjudna ... När vi for hem igen åkte vi med Carl XV. Vi gick upp på däcket och vinkade och de som stod kvar på bryggan ropade "Hurra!"

Båtarna gick så länge sjön var öppen. Man åkte till exempel ut till Norderön på julotta när möjligheten fanns. Det fanns även båtar som endast gick mellan Östersund och Frösön. Ångaren Gurly till exempel gick mellan hamnen och Framnäs, där Gla-Hans Märta hade en av sina restauranger. På 1890-talet kostade en enkel tur mellan Östersunds hamn och Framnäs 10 öre. Och turerna var populära, inte minst för att det var spritservering ombord.

Vid marknadsdagarna var det extra fart vid hamnen. Då var det liv och rörelse ända upp mot Stortorget. Handlare trängdes med marknadssugna stadsbor och bönder. Det var skrik, skratt, högljudda diskussioner och munhuggningar.

Ibland kunde det till och med bli bråk. Så här beskriver Kapten Hammarström det hela i sina anteckningar från ångaren Framåt:

"...Vid sådana tillfällen lefdes Herrans glada dagar; fri utskänkning af alla slags spritvaror ombord och god tillgång å pengar gjorde sitt till att förhöja den gloria hvilken som ett skimmer omstrålade den tidens marknadshelger. Alla ville ta del av marknadens festlighet. Blodiga näsor och sönderrifna kläder följde i släptåg och lämnade spår efter en allt för öfversvallande lifsglädje. Även marknadstillfällena i Oviken och vid Sventa gästgifvaregård voro goda turer och för de resande riktiga högtidsstunder då lif, glädje och pängar täflade om herravälde…"

Apropå det här med festandet ombord så skriver Hammarström:

"...Champagnen flödade och gick så in i allas anspråk så att en gång ombord på Framåt en ung landsbo nöjde sig med att få den serverad i djup tallrik och åt den med sked med den lugnaste och belåtnaste min i världen …"

Det var inte bara båttrafiken som gjorde hamnen levande. Under vinterhalvåret arrangerades trav och hästkapplöpningar på isen utanför hamnen. Alla dessa arrangemang var mycket uppskattade och drog för sin tid en stor publik.

I sanningens namn måste vi väl ändå säga att periodvis har Östersunds hamn en attraktionskraft även i dag. Som barnförälder med ett brinnande intresse i vintersport och friluftsliv gläds jag nu av att Vinterstaden har öppnat, vilket i mitt tycke är ett strålande vinterarrangemang. Hur mycket lek, skratt och glädje ger inte det?

Nu hoppar jag tillbaka till sommartid igen. Min dröm, även om den nu lite naiv är, att under just sommartiden ha en riktigt levande hamn. Ja, nästan som om centrums nöjesliv flyttar ner mot sjön. Tänk, ett restaurang- och caféstråk och små mysiga butiker i ett pärlband från hamnen bort mot Minnesgärde. Och givetvis att under kvällen återigen få höra Thomées charmiga tjut.

För 100 år sedan trafikerades Storsjön av hela 19 ångbåtar och hamnen sprudlade av liv och rörelse.Foton: Jamtli

Jim Hedlund, Landsarkivet, håller i stadsvandringar i Östersund. Han kommer under några veckor att bjuda på en liten historia om olika delar av Östersund. Hur fick gator och stadsdelar sina namn och vad pysslade östersundarna med för 100 år sedan?